The End...
I förra inlägget skrev jag en kort sammanfattning över hur rehabiliteringen gått och jag har med det här inlägget beslutat mig för att avsluta bloggen.
Förra sjukgymnastbesöket fick jag reda på två mycket positiva nyheter.
1. Nästa besök (12/11) kommer bli mitt sista besök då Victor känner att jag återhämtat mig såpass att han med gott samvete kan släppa mig fri, men att jag ska fortsätta träna som jag gjort hittills.
2. Att jag från och med nu får börja springa!!!
Och idag gjorde jag just det, sprang i 45 minuter och två varv runt den rundan som jag tidigare promenerat, i en vackert höstfärgad skog.
Svetten rann ordentligt nedför kinderna och ryggen och musiken pumpade i öronen som gav den extra kicken energi för att ta nästa steg, nästa steg, nästa steg. På vägen hem händer en rätt ovanlig sak, i alla fall för mig. Lunkandes känner jag hur ett starkt glädjerus sköljer över mig samtidigt som min andning lugnar ner sig, ett ögonkast mot himlen och känslorna tar över i sån rask fart och styrka att jag brister ut i gråt. Ja, jag gråter... Jag går längs en grusväg och fäller vad jag kan minnas mina första glädjetårar i hela mitt liv.
Minnen spelas upp i revy från olyckan till idag och det hela känns väldigt, väldigt overkligt. Men där går jag, gråtandes, leende, glad och med dessutom bättre kondition än jag hade innan olyckan. Jag tänker "Jag gjorde det! Jag fixade det!"
Nästa vecka ska det bokas två flygbiljetter till Liberia, Costa Rica från Januari till Mars och när jag sedan kommer hem kommer jag äntligen få stega ut ur Kalle-David igen, förmodligen i min bästa form någonsin.
Tills dess blir det till att fortsätta träna, simma, springa och kämpa med blod, svett och tårar.
"I get knocked down. But I get up again and you'll never gonna keep me down"
Jag vill paddla på en surfbräda i Costa Rica
Klockan ringer för tredje eller fjärde gången. Snooze. En till sista snooze. Jag hinner knappt blunda igen innan klockan ringer för sin fjärde eller femte och sista gången. Nu måste jag gå upp, annars kommer jag för sent.
Jag minns tillbaka till helgen som gick och ligger kvar i sängen några minuter till. Får inte somna om, får inte somna om, får inte somna om. Höstfest var temat på lördagens bravader och jag blev full för första gången sedan olyckan. Eller full är väl och ta i, salongsberusad är rätt ordval. Hela tiden låg det en undermedveten tanke som lydde 'ta det nu lugnt, drick med måtta så du inte hittar på något galenskap som att ramla ner från ett tak och faceplanta brännässlor'. Ja, det har hänt. Jag minns dagen och den vemodiga känslan av att se alla landa med sina kalotter och traska tillbaka till hangaren igen. In i värmen. Jag var verkligen glad över att vara där, det minns jag, men samtidigt kände jag en saknad, något som fattas och jag vet vad det är.
Jag försvinner alltmer i mina minnen och jag är nära att somna om igen. Med ett hastigt ryck sätter jag mig upp på sängkanten och kikar ut genom mitt lilla fönster i mitt rum i källaren. Himlen är så där vackert blå som den bara kan bli en tidig höstdag den andre Oktober. På bara en millisekund försvinner jag i tankarna igen och fantiserar om hur jag tar ett kliv ut i det himmelsblå och jagar de få vita tussarna som någon målat dit.
Träningsbyxor, t-shirt, hoodie, strumpor, kepsen bakochfram. Borsta tänderna, frukost, kaffe, betala en räkning för klubben. Packa väskan med badbyxor, handduk och röda simglasögon. Låser dörren. Sätter mig i bilen. Kör till sjukgymnasten.
Väl hos sjukgymnasten går jag igenom mitt program och han tycker det ser bra ut och lägger till några nya moment och övningar. Det bästa av allt; jag gjorde mina första tio armhävningar. Victor förklarar också att det största hindret i rehabilitering är rädsla. Han förklarar närmare att jag inte alls har så många restriktioner som jag trodde att jag hade. Att jag inte kunde göra armhävningar innan trodde han berodde mer på rädsla än brist på styrka och det stämmer ju eftersom de tio armhävningarna jag gjorde gick hur bra som helst.
Det här öppnar upp en helt ny värld för mig. Om jag inte längre ska vara rädd för att ta i, undra hur simningen kommer gå nu. Direkt efter sjukgymnasten fick jag plötsligt ett enormt sug för att simma. Jag vill testa kråla!
En snabb kaffepaus hos Dan och sen for jag med snabba rattrörelser till simhallen. Av med kläderna, in med dem i skåpet, på med badbyxorna, lås, dusch och en kanonkula senare simmar jag som om jag aldrig ens brutit ryggen. Kråla, ryggsim, bröstsim, fram och tillbaka i en halvtimme med korta pauser emellanåt. Jag trycker upp mig med hjälp av bassängkanten och reser mig från knä upp på fötter. Mina ben skakar och känns som spaghetti, ryggen är varm och trött. Jag andas djupa andetag och tänker att nu är jag fan förtjänt av en bastu. Bastun får bli belöningen.
Inne i bastun börjar jag reflektera över vad som hänt idag. Jag har gjort mina första armhävningar, jag har krålsimmat och jag är inte lika rädd längre. Tankarna går över till minnen igen och jag minns alla framsteg jag gjort. Jag vill skriva ner dem, så här kommer en sammanfattning hur min återhämtning sett ut till idag:
Dag 0: Krasch bom bang. Operation.
Dag 1: Jag kan stå upp och gå mina första steg med hjälp av tre sjuksystrar och ett gåbord.
Dag 2: Jag kan stå upp och gå till toaletten med hjälp av en sjuksyster och ett gåbord.
Dag 3: Jag kan stå upp och gå runt med hjälp av kryckor, men jag slänger bort kryckorna efter halva dagen.
Dag 4: Jag kan sitta upp hela resan från Malmö till Helsingborg längst fram i taxin.
Dag 5: Jag kan gå flera varv runt avdelningen i Helsingborgs lasarett och jag kan duscha självmant.
Dag 6: Jag kan gå ner och uppför trappor. Jag bajsar för första gången och kan torka mig själv. Jag får åka hem.
Vecka 2: Jag orkar gå två varv runt kvarteret. Jag kan sitta upp och äta en hel måltid utan att behöva vila. Jag äter väldigt fort. Jag klarar av att åka i framsätet ut till fallskärmsklubben och hänga där i ett par timmar och sedan åka hem igen i framsätet. Stygnen åker av.
Vecka 3: Jag orkar gå längre promenader. Jag kan niga och plocka upp saker från marken. Jag äter långsammare. Jag klarar av och gå på en date.
Vecka 4: Jag kan laga mat. Jag sover bättre och rör mig smidigare.
Vecka 5: Jag kan ha älskog. Jag kan åka tåg. Jag vill bada men vågar inte. Tänk om jag drunknar?
Vecka 6: Jag kan köra bil. Jag kan cykla. Jag kan spela minigolf. Jag slutar äta smärtstillande helt och hållet.
Vecka 7: Jag kan träna! Jag kan böja mig och plocka upp saker från marken. Jag kan simma och jag drunknar inte.
Vecka 8: Jag kan handla mat. Jag kan bära matkassorna själv. Jag kan träna mer, fler övningar och längre tid i bassängen. Axeln börjar bli bättre.
Vecka 9: Jag kan träna med lätta vikter. Jag kan gå fyrtio minuter i rask takt utan att det tar emot. Jag kan dricka alkohol och bli full igen. Jag kan säga nej till ciggaretter på fyllan igen, det var längesen jag lyckades med det.
Idag: Jag kan göra armhävningar, krålsimma, böja mig ner till tårna, cykla i uppförsbacke, sitta obehindrat på en vanlig stol, vänsteraxeln är i sin bästa form sedan Sälen 2005.
I fredags singlade jag och brorsan slant om vi skulle åka till Indonesien eller Costa Rica för en två-tremånaders surfresa. Det blev Costa Rica efter en fumlig slantsingling och idag bevisade jag för mig själv att jag med all säkerhet kommer kunna åka iväg och surfa, utan rädslan för att skada mig ytterligare. Dags att bestämma datum och boka flygbiljetter brorsan!
Konsten att sno en bil i Los Santos
Klockan är 08:45 och jag kan inte sluta gäspa. Egentligen skulle jag till tandläkaren idag kl 15:00 men blev uppringd för en timme sedan av tandläkaren som sade att vi får flytta fram min tid till 14e oktober istället. Jag är morgontrött och jag gäspar igen.
Två veckor har passerat utan en blogguppdatering och det finns en enda bortförklaring och den stavas G som i Gustaf, T som i Tor, A som i Anders och 5 som i fem myror är fler än fyra elefanter. Eller också Grand Theft Auto 5, också förkortat GTA V.
Hypen inför GTA V var enorm innan release och förväntningarna skyhöga, dock har inte jag följt hypen och hade inte högre förväntningar än vad man borde ha på ett nytt GTA från Rockstar, så jag förbokade det bara en vecka innan release från webhallen och tänkte inte mer än att det kommer vara ett roligt spel som jag kan fördriva dötimmarna med. Ack så fel jag hade och oj som Rockstar levererar. Efter min första beväpnade bilstöld på Vinewood Boulevard, en replika av en Pagani Zonda eller Infernus som den heter i spelet, var jag hooked.
En liten rolig detalj i spelet är att man kan hoppa fallskärm och hoppa BASE. Här ovan ser ni min längtan efter nästa sunsetload. Just det här hoppet görs i ett uppdrag och när jag insåg att jag skulle för första gången i spelet (riggen i amunation var låst fram tills den här punkten) få hoppa ut i det blå så var jag bara tvungen och ladda om spelet för att sedan vänta tills klockan i spelet var rätt tid och starta om uppdraget. Så mycket längtar jag efter nästa sunsetload.
I måndags förra veckan, innan GTA V landade i brevlådan, kom Oscar och Poffe på besök. Efter en lätt sockrad äppelpaj gjord på äpplena från trädgården föreslogs ett parti Monopol City. Stora skillnaden på Monopol City från vanliga Monopol är att man får börja bygga fastigheter även fast man inte har en hel färggrupp. I spelet finns dessutom ett kort bland chanskorten som lyder 'ÖVERTA. Överta en stadsdel och alla dess byggnader från valfri spelare. Det får inte vara en stadsdel i en komplett färggrupp'. Efter nån timmes spelande så plockar Poffe upp just det kortet och han sneglar över spelplanen.
Jag har två stadsdelar, Centralstan och Solbyn. Båda två är fullbyggda. Oscar har många stadsdelar.
Till slut bestämmer sig Poffe för att plocka min Centralstan (gul) som är fullbyggd, Oscar slår och avslutar sin runda och sedan är det min tur. Jag slår och landar på min egna stadsdel, Centralstan, eller oj. Vänta lite, NEJ!!!!!! Hyran är dyr och jag går i konkurs och överlämnar det sista jag äger till Poffe, det vill säga en fullbyggd Solbyn. Poffes tur, han slår och landar på... Solbyn!!!! Typiskt min tur.
Även om spel(et) tagit över den mesta av min fria tid så har jag varit hård med träningen. Men ibland känns det som att man har världens längsta uppförsbacke framför sig fast längst där uppe skymtar jag en skylt. På skylten står det 'Exit on Green Light'. Så jag har mitt mål, jag vet vad jag kämpar för. Jag kämpar för nästa sunsethoppet. Jag kämpar för nästa års resa till Australien. Det ska vara tungt. Det ska vara jobbigt. Jag ska ha träningsvärk gånger tio. Jag ska ta mig uppför backen. Jag ska klara det! Så nu ska jag äta frukost, träna, cykla, simma, cykla, äta lunch i stan med Dan, cykla, vila, spela GTA V, äta middag, träna, spela GTA V, sova.
Rehab, here we go again!
Igår besökte jag sjukgymnasten för första gången, en trevlig ung kille som heter Victor. Han utsatte mig för en mindre tortyr genom att bända, vända och vrida på min rygg i alla dess olika positioner.
Men tortyren var en skön sådan, i alla fall efteråt när jag upptäckte att jag precis svettats för första gången sedan olyckan (om man bortser från kallsvettningar i sängen på nätterna). Det hela slutade med att jag fick tre hemövningar och att jag ser till och tränar upp min vänstra axel samtidigt.
För många år sedan var jag uppe i Sälen för att åka snowboard.
Då jag visste att jag inte skulle få ledigt från mitt dåvarande jobb så gjorde jag ett ungt och dumt beslut att sjukskriva mig den veckan, vem har inte gjort det i sina unga dagar? Andra dagen, första åket, åkte vi uppför liften och åkte nedför pisten tills jag stannade upp ungefär halvvägs och satte mig ner. En bit längre ner fanns två finpistade kickers, en brant och en flak. "Där ska jag fan hoppa, checka detta!" sade jag till brorsan och ställde mig upp på snowboarden samtidigt.
Farten byggdes upp när jag stompade nerför backen och i huvudet repeterades en mening jag fått höra av en snubbe i Österrike bara något år tidigare "You gotta commit, speed is your friend". Jag valde vänster kicker, den flaka och när brädan till slut lämnade kanten med ett svischande ljud, typ som när man slipar en kniv, uppstod en lång tystnad. Sekunderna gick sakta, jag kollade ner och såg min skugga först bli mindre och mindre för att sedan börja växa igen. Jag tänkte "Oh shit! Det här kommer göra ont!" Samma tanke fick jag igen bara sekunden innan jag drämde i marken i Everöd med min fallskärm.
Krasch, bom, bang. Svart. Rösterna kallar på mig i mörkret. Var är jag någonstans? Varför ser jag inget? Mina ögon är stängda, det känner jag. Men varför kan jag inte öppna dem? Där är rösterna igen, dova, precis som att de försöker prata genom vattnet där jag själv ligger, under ytan. Måste ta mig upp igen, här kan jag inte ligga.
Jag öppnade ögonen och allt var suddigt under ett par sekunder. Runtomkring mig satt olika figurer men jag kunde inte avgöra vem som var vem. Ytterligare sekunder passerade och jag kunde urskilja figurerna. En av dem var min bror som satt på knä. "Marcus, hur mår du?"
Karma fungerar på båda hållen. Så tji fick jag för att jag åkte upp till Sälen. Snowboardolyckan resulterade i en spricka i vänsteraxel och två månader sjukskrivning från jobbet, som jag trots allt fick behålla utan några som helst repressalier. När jag sen slutade det jobbet så berättade min chef att han visste vad jag hade gjort och att jag gör bäst i att inte upprepa samma misstag på ett annat företag då de säkert inte ser det mellan fingrarna som han hade gjort. En av de bästa cheferna jag haft hittills, utan tvekan.
Så idag har jag en svag vänsteraxel, speciellt eftersom jag inte kunnat träna sedan fallskärmsolyckan. Men nu jävlar! För mig räcker det inte med tre övningar per dag här hemma. Därför frågade jag Victor om jag kunde börja simma. Han lös upp av mitt engagemang och förklarade att jag i så fall skulle simma ryggsim istället för bröstsim.
Sagt och gjort körde jag hem och packade ner badshorts och handduk i en ryggsäck och cyklade till Filbornabadet. Hoppar i vattnet och flyter omkring på rygg och sprutar vatten som en val, jag är glad. Ryggsimmar några längder fram och tillbaka och känner hur dopaminet sprudlar omkring i kroppen. Varje simtag går smidigare och att få känna sig andfådd igen är en känsla jag längtat efter sedan olyckan.
Upp ur bassängen, in i duschen, torka av mig och byt om.
Filbornabadet, precis som många andra bad, har en massa ungar som springer omkring och leker rövare. När jag står och byter om hör jag hur två av dessa rövare pratar siffror, siffror som innehåller nio för att vara mer specifik.
- Nio, niohundra, nej, niohundranittionio... niotusenniohundranittionio. Säger Rövare A.
Vad babblar dem om? När Rövare A fortsätter och prata nior inser jag att det måste handla om ett kodlås.
- Jaaa, stackars tjuvar, nu får de inte det lätt! Utropar Rövare B.
- Nae, men de mår nog bättre av att bo i fängelset än på gatan, förklarar Rövare A.
- Jaa! För där får de gratis mat! Instämmer Rövare B.
Jag småskrattar för mig själv och drar igen blixtlåset och knallar ut till min cykel och cyklar hem.
Idag sitter jag hemma i soffan efter ännu ett simpass och funderar på att äta en av de fyrtio bullarna jag bakade igår. Äh, det är väl inget och fundera över, ett glas mjölk till det och så är saken klar.
