Catten, Korven och... Birger?
För bara någon timme sedan fick jag finbesök av catten och korven och då passade Birger på och göra ett oväntat besök. Birger är en gammal dam som jag sett lite då och då när jag gått mina rundor här på avdelningen och även om hon lider av någon form av demens så har hon definitivt humorn kvar.
Hon frågade om vi hade tittat inuti hushållspappersbehållaren som finns i varje patientrum.
- Nae, svarar vi alla tre nästan i kör.
- Men jag tror där bara är papper, säger jag.
- Jaha, vad synd, jag tänkte att där kanske fanns sprängmedel, svarar Birger.
Hon frågade om vi hade tittat inuti hushållspappersbehållaren som finns i varje patientrum.
- Nae, svarar vi alla tre nästan i kör.
- Men jag tror där bara är papper, säger jag.
- Jaha, vad synd, jag tänkte att där kanske fanns sprängmedel, svarar Birger.
Catten, korven och jag får det svårt att hålla oss för skratt.
- Sprängmedel? Så du kan fly fängelset här eller? frågar jag med ett litet leende på läpparna.
- Just precis, svarar hon och vänder sig om och går.
Då ser vi en lapp på hennes rygg där det står AVDELNING 38!
Så fort dörren stängs så brister vi alla tre i skratt =) så random.
- Sprängmedel? Så du kan fly fängelset här eller? frågar jag med ett litet leende på läpparna.
- Just precis, svarar hon och vänder sig om och går.
Då ser vi en lapp på hennes rygg där det står AVDELNING 38!
Så fort dörren stängs så brister vi alla tre i skratt =) så random.
Från ett sjukhus till ett annat
Efter olyckan fick jag åka ambulans till Kristiantads akutmottagning där de röntgade och tog kontakt med ryggspecialisten i Malmö.
Morfin i armen också var man på vägen igen i en ambulans.
En operation senare låg jag på ortopedavdelningen i Malmö i väntan på att få transporteras till Helsingborg. Först ville de skicka mig tillbaka till Kristianstad men när jag berättade att jag bor i en husvagn på fallskärmsklubben så rynkade de på näsan och frågade om jag inte hade ett mer lämpligt ställe och bo de nästkommande veckorna.
Så Helsinborg och hem till pappsen igen fick det bli.
I rummet i Malmö delade jag sängplats med fyra andra patienter. Tydligen är det brist på personal inom sjukvården och sjukhusen var överfyllda med patienter så här innan semesterns slut. Go figure, många som vill ha bonussemester?
Ena gubben hade någon form av alzheimer och frågade hela tiden vad klockan var, ja även mitt i natten. Det var gulligt till en början men och bli tillfrågad för femte gången inom loppet av en kvart börjar man bli lite smått irriterad.
Inte nog med det så låg där en utländsk man som pratade konstant i sin mobiltelefon. Ja även han mitt i natten. Lite roligt när han vägrade äta sjukhusmaten och fick levererat två feta kebabtallrikar av en pizzagubbe som han slukade i sig fortare än ögat kan blinka. Mindre roligt när han bara lämnade påsen med maten på golvet så hela rummet osade kebab i två dagar efteråt.
Också blev det tisdag och jag fick besked av sjuksköterskan att jag skulle transporteras till Helsingborg. Det var fan på tiden, men eftersom de väntat på sängplats så fasade jag att jag skulle få ligga i liknande omständigheter även i Helsingborg.
Men nej, jag ligger nu i ett singelrum med egen TV och allt är rent och fräscht. T om toaletten ligger precis utanför mitt rum.
Summa summarum så verkar det vara som natt och dag mellan olika sjukhus och olika städer. Hoppas dem inte slänger ut mig alltför tidigt härifrån för man börjar ju småtrivas här, speciellt med de snygga sköterskorna ;)
Ps. Personalen i Malmö var väldigt hjälpsamma och tillmötesgående och jäklar vad de får utstå med varje dag i sitt arbete.
Morfin i armen också var man på vägen igen i en ambulans.
En operation senare låg jag på ortopedavdelningen i Malmö i väntan på att få transporteras till Helsingborg. Först ville de skicka mig tillbaka till Kristianstad men när jag berättade att jag bor i en husvagn på fallskärmsklubben så rynkade de på näsan och frågade om jag inte hade ett mer lämpligt ställe och bo de nästkommande veckorna.
Så Helsinborg och hem till pappsen igen fick det bli.
I rummet i Malmö delade jag sängplats med fyra andra patienter. Tydligen är det brist på personal inom sjukvården och sjukhusen var överfyllda med patienter så här innan semesterns slut. Go figure, många som vill ha bonussemester?
Ena gubben hade någon form av alzheimer och frågade hela tiden vad klockan var, ja även mitt i natten. Det var gulligt till en början men och bli tillfrågad för femte gången inom loppet av en kvart börjar man bli lite smått irriterad.
Inte nog med det så låg där en utländsk man som pratade konstant i sin mobiltelefon. Ja även han mitt i natten. Lite roligt när han vägrade äta sjukhusmaten och fick levererat två feta kebabtallrikar av en pizzagubbe som han slukade i sig fortare än ögat kan blinka. Mindre roligt när han bara lämnade påsen med maten på golvet så hela rummet osade kebab i två dagar efteråt.
Också blev det tisdag och jag fick besked av sjuksköterskan att jag skulle transporteras till Helsingborg. Det var fan på tiden, men eftersom de väntat på sängplats så fasade jag att jag skulle få ligga i liknande omständigheter även i Helsingborg.
Men nej, jag ligger nu i ett singelrum med egen TV och allt är rent och fräscht. T om toaletten ligger precis utanför mitt rum.
Summa summarum så verkar det vara som natt och dag mellan olika sjukhus och olika städer. Hoppas dem inte slänger ut mig alltför tidigt härifrån för man börjar ju småtrivas här, speciellt med de snygga sköterskorna ;)
Ps. Personalen i Malmö var väldigt hjälpsamma och tillmötesgående och jäklar vad de får utstå med varje dag i sitt arbete.
Vad hände egentligen?
"Satan vilket nice vinkelhopp! Den här dagen kommer bli helt jäkla magisk" tänkte jag efter att fallskärmen vecklat ut sig. Bara några minuter senare ligger jag på marken helt nollställd och fattar ingenting.
"Varför ligger jag här?" var en fråga som upprepade sig i mitt huvud gång på gång.
Jag kom ihåg allt och var vid medvetande under hela händelseförloppet. Så jag ska förklara hur jag upplevde det från mitt perspektiv.
På ca 130 m höjd piper min aukustiska höjdvarnare och det är då dags och påbörja min högfartslandning.
Allting känns rätt och precis som förr tills jag kommer runt efter min 90 graders sväng och ser marken alldeles för nära än vad den brukar vara. Något har gått snett och i ren panik försöker jag rädda mig så gott jag kan men inser i samma sekund att snart kommer det göra riktigt ont. Jag slår i marken hårt, studsar upp i luften igen och landar igen med en kraftig smäll.
"Va fan hände?" Hinner jag tänka innan det kommer andra hoppare från alla håll och kanter för att hjälpa till.
Allt som behövs göras för att få iväg mig så säkert som möjligt till sjukhuset utförs på ett exemplariskt vis och Annikas envishet om att prioritera min hälsa före någon utrustning kan lika väl ha varit det som avgjorde huruvida jag skulle kunna gå igen eller inte.
Overallen klipps upp, riggen klipps med en försäkran om att den ska gå och laga i efterhand av Håkan, Ambulansen kommer, morfin sprutas in i armen. Allt som sker därefter är en enda tjock dimma.
Jag vaknar upp. Slangar överallt.
"Det här känner jag igen, här har jag varit innan, undrar om det är samma säng som jag ligger i då när jag bröt armbågen?".
Jag lever. Jag drar en djup pust och känner hur det stramar och värker längs hela ryggraden. Också somnar jag igen.
Efter att ha vaknat och somnat några gånger får jag veta att jag ska transporteras tillbaka till avdelningen.
Två tystlåtna män rullar iväg min säng till hissen. Hissen tar oss ner till källarplan.
"Varför ska vi ner till källaren? Minns jag rätt så låg jag på avdelning 4 innan operationen och det borde ju vara på våning 4?" tänker jag men är för trött för att ställa frågan muntligt. Sängen rullas ut från hissen och jag kan se framför mig en ödslig korridor. Det känns som att man är med i någon skräckfilm eller liknande. Dörrarna som dyker upp då och då på vänster och höger sida är typiska källardörrar, kraftiga metalldörrar med rejäla lås. Vissa rum kan man se in i och där står bara en massa skräp.
"Var fan är vi på väg?" Nu börjar jag bli riktigt rädd, sängen rullas in i en del av korridoren som inte ens är belyst. "Det här kan inte vara sant, det här händer bara på film, jag har blivit kidnappad och nu kommer dem ta mina organ och sälja dem på svarta marknaden".
Sekunden senare tänds ljuset och till höger om mig ser jag en hissdörr. Jag skrattar högt inombords. Så högt så det känns som att stygnen ska släppa.
Jag rullas in i rum 10 och placeras i ett litet hörn av rummet. Jag somnar och väcks igen av att läkaren står bredvid sängen. Han berättar att operationen gått bra och att skelettet kommer läka bra igen. Om tre månader ska jag vara fullt återställd så länge jag sköter min rehabilitering.
- Det kan du ge dig fan på att jag kommer göra, jag ska hoppa fallskärm igen!
Han kollar på mig som att jag vore dum i huvudet. Men han är ett whuffo. Han förstår helt enkelt inte varför jag vill hoppa igen trots det traumat jag fått uppleva.
Nästa gång jag väcks står Annika där med ett stort leende och två surftidningar. Hon har pratat med läkaren och berättar att Australienresan fortfarande är möjlig. Så nu har jag två starka mål och fokusera på, Australien och 4000 meter fritt fall igen.
Puh. Första inlägget blev visst en liten novell, just nu (31/7) ligger jag på sjukhuset på Helsingborg och blir rejält ompysslad och redan dagen efter operationen lyckades jag ta mina första steg i mitt andra liv. Nu är jag uppe och går utan hjälpmedel och tog till och med min första dusch idag.
Fortsättningsvis kommer inläggen vara kortare och handla mer om min rehabilitering och kampen att äntligen få slunga sig ut ur planet igen från 4000 m höjd. Vad skönt och få skriva av sig lite, så Hej bloggvärlden, Shagminator är här för att röra om i grytan bland alla blondinbellabloggar.
Puss o Kram
