The End...
I förra inlägget skrev jag en kort sammanfattning över hur rehabiliteringen gått och jag har med det här inlägget beslutat mig för att avsluta bloggen.
Förra sjukgymnastbesöket fick jag reda på två mycket positiva nyheter.
1. Nästa besök (12/11) kommer bli mitt sista besök då Victor känner att jag återhämtat mig såpass att han med gott samvete kan släppa mig fri, men att jag ska fortsätta träna som jag gjort hittills.
2. Att jag från och med nu får börja springa!!!
Och idag gjorde jag just det, sprang i 45 minuter och två varv runt den rundan som jag tidigare promenerat, i en vackert höstfärgad skog.
Svetten rann ordentligt nedför kinderna och ryggen och musiken pumpade i öronen som gav den extra kicken energi för att ta nästa steg, nästa steg, nästa steg. På vägen hem händer en rätt ovanlig sak, i alla fall för mig. Lunkandes känner jag hur ett starkt glädjerus sköljer över mig samtidigt som min andning lugnar ner sig, ett ögonkast mot himlen och känslorna tar över i sån rask fart och styrka att jag brister ut i gråt. Ja, jag gråter... Jag går längs en grusväg och fäller vad jag kan minnas mina första glädjetårar i hela mitt liv.
Minnen spelas upp i revy från olyckan till idag och det hela känns väldigt, väldigt overkligt. Men där går jag, gråtandes, leende, glad och med dessutom bättre kondition än jag hade innan olyckan. Jag tänker "Jag gjorde det! Jag fixade det!"
Nästa vecka ska det bokas två flygbiljetter till Liberia, Costa Rica från Januari till Mars och när jag sedan kommer hem kommer jag äntligen få stega ut ur Kalle-David igen, förmodligen i min bästa form någonsin.
Tills dess blir det till att fortsätta träna, simma, springa och kämpa med blod, svett och tårar.
"I get knocked down. But I get up again and you'll never gonna keep me down"
Jag vill paddla på en surfbräda i Costa Rica
Klockan ringer för tredje eller fjärde gången. Snooze. En till sista snooze. Jag hinner knappt blunda igen innan klockan ringer för sin fjärde eller femte och sista gången. Nu måste jag gå upp, annars kommer jag för sent.
Jag minns tillbaka till helgen som gick och ligger kvar i sängen några minuter till. Får inte somna om, får inte somna om, får inte somna om. Höstfest var temat på lördagens bravader och jag blev full för första gången sedan olyckan. Eller full är väl och ta i, salongsberusad är rätt ordval. Hela tiden låg det en undermedveten tanke som lydde 'ta det nu lugnt, drick med måtta så du inte hittar på något galenskap som att ramla ner från ett tak och faceplanta brännässlor'. Ja, det har hänt. Jag minns dagen och den vemodiga känslan av att se alla landa med sina kalotter och traska tillbaka till hangaren igen. In i värmen. Jag var verkligen glad över att vara där, det minns jag, men samtidigt kände jag en saknad, något som fattas och jag vet vad det är.
Jag försvinner alltmer i mina minnen och jag är nära att somna om igen. Med ett hastigt ryck sätter jag mig upp på sängkanten och kikar ut genom mitt lilla fönster i mitt rum i källaren. Himlen är så där vackert blå som den bara kan bli en tidig höstdag den andre Oktober. På bara en millisekund försvinner jag i tankarna igen och fantiserar om hur jag tar ett kliv ut i det himmelsblå och jagar de få vita tussarna som någon målat dit.
Träningsbyxor, t-shirt, hoodie, strumpor, kepsen bakochfram. Borsta tänderna, frukost, kaffe, betala en räkning för klubben. Packa väskan med badbyxor, handduk och röda simglasögon. Låser dörren. Sätter mig i bilen. Kör till sjukgymnasten.
Väl hos sjukgymnasten går jag igenom mitt program och han tycker det ser bra ut och lägger till några nya moment och övningar. Det bästa av allt; jag gjorde mina första tio armhävningar. Victor förklarar också att det största hindret i rehabilitering är rädsla. Han förklarar närmare att jag inte alls har så många restriktioner som jag trodde att jag hade. Att jag inte kunde göra armhävningar innan trodde han berodde mer på rädsla än brist på styrka och det stämmer ju eftersom de tio armhävningarna jag gjorde gick hur bra som helst.
Det här öppnar upp en helt ny värld för mig. Om jag inte längre ska vara rädd för att ta i, undra hur simningen kommer gå nu. Direkt efter sjukgymnasten fick jag plötsligt ett enormt sug för att simma. Jag vill testa kråla!
En snabb kaffepaus hos Dan och sen for jag med snabba rattrörelser till simhallen. Av med kläderna, in med dem i skåpet, på med badbyxorna, lås, dusch och en kanonkula senare simmar jag som om jag aldrig ens brutit ryggen. Kråla, ryggsim, bröstsim, fram och tillbaka i en halvtimme med korta pauser emellanåt. Jag trycker upp mig med hjälp av bassängkanten och reser mig från knä upp på fötter. Mina ben skakar och känns som spaghetti, ryggen är varm och trött. Jag andas djupa andetag och tänker att nu är jag fan förtjänt av en bastu. Bastun får bli belöningen.
Inne i bastun börjar jag reflektera över vad som hänt idag. Jag har gjort mina första armhävningar, jag har krålsimmat och jag är inte lika rädd längre. Tankarna går över till minnen igen och jag minns alla framsteg jag gjort. Jag vill skriva ner dem, så här kommer en sammanfattning hur min återhämtning sett ut till idag:
Dag 0: Krasch bom bang. Operation.
Dag 1: Jag kan stå upp och gå mina första steg med hjälp av tre sjuksystrar och ett gåbord.
Dag 2: Jag kan stå upp och gå till toaletten med hjälp av en sjuksyster och ett gåbord.
Dag 3: Jag kan stå upp och gå runt med hjälp av kryckor, men jag slänger bort kryckorna efter halva dagen.
Dag 4: Jag kan sitta upp hela resan från Malmö till Helsingborg längst fram i taxin.
Dag 5: Jag kan gå flera varv runt avdelningen i Helsingborgs lasarett och jag kan duscha självmant.
Dag 6: Jag kan gå ner och uppför trappor. Jag bajsar för första gången och kan torka mig själv. Jag får åka hem.
Vecka 2: Jag orkar gå två varv runt kvarteret. Jag kan sitta upp och äta en hel måltid utan att behöva vila. Jag äter väldigt fort. Jag klarar av att åka i framsätet ut till fallskärmsklubben och hänga där i ett par timmar och sedan åka hem igen i framsätet. Stygnen åker av.
Vecka 3: Jag orkar gå längre promenader. Jag kan niga och plocka upp saker från marken. Jag äter långsammare. Jag klarar av och gå på en date.
Vecka 4: Jag kan laga mat. Jag sover bättre och rör mig smidigare.
Vecka 5: Jag kan ha älskog. Jag kan åka tåg. Jag vill bada men vågar inte. Tänk om jag drunknar?
Vecka 6: Jag kan köra bil. Jag kan cykla. Jag kan spela minigolf. Jag slutar äta smärtstillande helt och hållet.
Vecka 7: Jag kan träna! Jag kan böja mig och plocka upp saker från marken. Jag kan simma och jag drunknar inte.
Vecka 8: Jag kan handla mat. Jag kan bära matkassorna själv. Jag kan träna mer, fler övningar och längre tid i bassängen. Axeln börjar bli bättre.
Vecka 9: Jag kan träna med lätta vikter. Jag kan gå fyrtio minuter i rask takt utan att det tar emot. Jag kan dricka alkohol och bli full igen. Jag kan säga nej till ciggaretter på fyllan igen, det var längesen jag lyckades med det.
Idag: Jag kan göra armhävningar, krålsimma, böja mig ner till tårna, cykla i uppförsbacke, sitta obehindrat på en vanlig stol, vänsteraxeln är i sin bästa form sedan Sälen 2005.
I fredags singlade jag och brorsan slant om vi skulle åka till Indonesien eller Costa Rica för en två-tremånaders surfresa. Det blev Costa Rica efter en fumlig slantsingling och idag bevisade jag för mig själv att jag med all säkerhet kommer kunna åka iväg och surfa, utan rädslan för att skada mig ytterligare. Dags att bestämma datum och boka flygbiljetter brorsan!
Konsten att sno en bil i Los Santos
Klockan är 08:45 och jag kan inte sluta gäspa. Egentligen skulle jag till tandläkaren idag kl 15:00 men blev uppringd för en timme sedan av tandläkaren som sade att vi får flytta fram min tid till 14e oktober istället. Jag är morgontrött och jag gäspar igen.
Två veckor har passerat utan en blogguppdatering och det finns en enda bortförklaring och den stavas G som i Gustaf, T som i Tor, A som i Anders och 5 som i fem myror är fler än fyra elefanter. Eller också Grand Theft Auto 5, också förkortat GTA V.
Hypen inför GTA V var enorm innan release och förväntningarna skyhöga, dock har inte jag följt hypen och hade inte högre förväntningar än vad man borde ha på ett nytt GTA från Rockstar, så jag förbokade det bara en vecka innan release från webhallen och tänkte inte mer än att det kommer vara ett roligt spel som jag kan fördriva dötimmarna med. Ack så fel jag hade och oj som Rockstar levererar. Efter min första beväpnade bilstöld på Vinewood Boulevard, en replika av en Pagani Zonda eller Infernus som den heter i spelet, var jag hooked.
En liten rolig detalj i spelet är att man kan hoppa fallskärm och hoppa BASE. Här ovan ser ni min längtan efter nästa sunsetload. Just det här hoppet görs i ett uppdrag och när jag insåg att jag skulle för första gången i spelet (riggen i amunation var låst fram tills den här punkten) få hoppa ut i det blå så var jag bara tvungen och ladda om spelet för att sedan vänta tills klockan i spelet var rätt tid och starta om uppdraget. Så mycket längtar jag efter nästa sunsetload.
I måndags förra veckan, innan GTA V landade i brevlådan, kom Oscar och Poffe på besök. Efter en lätt sockrad äppelpaj gjord på äpplena från trädgården föreslogs ett parti Monopol City. Stora skillnaden på Monopol City från vanliga Monopol är att man får börja bygga fastigheter även fast man inte har en hel färggrupp. I spelet finns dessutom ett kort bland chanskorten som lyder 'ÖVERTA. Överta en stadsdel och alla dess byggnader från valfri spelare. Det får inte vara en stadsdel i en komplett färggrupp'. Efter nån timmes spelande så plockar Poffe upp just det kortet och han sneglar över spelplanen.
Jag har två stadsdelar, Centralstan och Solbyn. Båda två är fullbyggda. Oscar har många stadsdelar.
Till slut bestämmer sig Poffe för att plocka min Centralstan (gul) som är fullbyggd, Oscar slår och avslutar sin runda och sedan är det min tur. Jag slår och landar på min egna stadsdel, Centralstan, eller oj. Vänta lite, NEJ!!!!!! Hyran är dyr och jag går i konkurs och överlämnar det sista jag äger till Poffe, det vill säga en fullbyggd Solbyn. Poffes tur, han slår och landar på... Solbyn!!!! Typiskt min tur.
Även om spel(et) tagit över den mesta av min fria tid så har jag varit hård med träningen. Men ibland känns det som att man har världens längsta uppförsbacke framför sig fast längst där uppe skymtar jag en skylt. På skylten står det 'Exit on Green Light'. Så jag har mitt mål, jag vet vad jag kämpar för. Jag kämpar för nästa sunsethoppet. Jag kämpar för nästa års resa till Australien. Det ska vara tungt. Det ska vara jobbigt. Jag ska ha träningsvärk gånger tio. Jag ska ta mig uppför backen. Jag ska klara det! Så nu ska jag äta frukost, träna, cykla, simma, cykla, äta lunch i stan med Dan, cykla, vila, spela GTA V, äta middag, träna, spela GTA V, sova.
Rehab, here we go again!
Igår besökte jag sjukgymnasten för första gången, en trevlig ung kille som heter Victor. Han utsatte mig för en mindre tortyr genom att bända, vända och vrida på min rygg i alla dess olika positioner.
Men tortyren var en skön sådan, i alla fall efteråt när jag upptäckte att jag precis svettats för första gången sedan olyckan (om man bortser från kallsvettningar i sängen på nätterna). Det hela slutade med att jag fick tre hemövningar och att jag ser till och tränar upp min vänstra axel samtidigt.
För många år sedan var jag uppe i Sälen för att åka snowboard.
Då jag visste att jag inte skulle få ledigt från mitt dåvarande jobb så gjorde jag ett ungt och dumt beslut att sjukskriva mig den veckan, vem har inte gjort det i sina unga dagar? Andra dagen, första åket, åkte vi uppför liften och åkte nedför pisten tills jag stannade upp ungefär halvvägs och satte mig ner. En bit längre ner fanns två finpistade kickers, en brant och en flak. "Där ska jag fan hoppa, checka detta!" sade jag till brorsan och ställde mig upp på snowboarden samtidigt.
Farten byggdes upp när jag stompade nerför backen och i huvudet repeterades en mening jag fått höra av en snubbe i Österrike bara något år tidigare "You gotta commit, speed is your friend". Jag valde vänster kicker, den flaka och när brädan till slut lämnade kanten med ett svischande ljud, typ som när man slipar en kniv, uppstod en lång tystnad. Sekunderna gick sakta, jag kollade ner och såg min skugga först bli mindre och mindre för att sedan börja växa igen. Jag tänkte "Oh shit! Det här kommer göra ont!" Samma tanke fick jag igen bara sekunden innan jag drämde i marken i Everöd med min fallskärm.
Krasch, bom, bang. Svart. Rösterna kallar på mig i mörkret. Var är jag någonstans? Varför ser jag inget? Mina ögon är stängda, det känner jag. Men varför kan jag inte öppna dem? Där är rösterna igen, dova, precis som att de försöker prata genom vattnet där jag själv ligger, under ytan. Måste ta mig upp igen, här kan jag inte ligga.
Jag öppnade ögonen och allt var suddigt under ett par sekunder. Runtomkring mig satt olika figurer men jag kunde inte avgöra vem som var vem. Ytterligare sekunder passerade och jag kunde urskilja figurerna. En av dem var min bror som satt på knä. "Marcus, hur mår du?"
Karma fungerar på båda hållen. Så tji fick jag för att jag åkte upp till Sälen. Snowboardolyckan resulterade i en spricka i vänsteraxel och två månader sjukskrivning från jobbet, som jag trots allt fick behålla utan några som helst repressalier. När jag sen slutade det jobbet så berättade min chef att han visste vad jag hade gjort och att jag gör bäst i att inte upprepa samma misstag på ett annat företag då de säkert inte ser det mellan fingrarna som han hade gjort. En av de bästa cheferna jag haft hittills, utan tvekan.
Så idag har jag en svag vänsteraxel, speciellt eftersom jag inte kunnat träna sedan fallskärmsolyckan. Men nu jävlar! För mig räcker det inte med tre övningar per dag här hemma. Därför frågade jag Victor om jag kunde börja simma. Han lös upp av mitt engagemang och förklarade att jag i så fall skulle simma ryggsim istället för bröstsim.
Sagt och gjort körde jag hem och packade ner badshorts och handduk i en ryggsäck och cyklade till Filbornabadet. Hoppar i vattnet och flyter omkring på rygg och sprutar vatten som en val, jag är glad. Ryggsimmar några längder fram och tillbaka och känner hur dopaminet sprudlar omkring i kroppen. Varje simtag går smidigare och att få känna sig andfådd igen är en känsla jag längtat efter sedan olyckan.
Upp ur bassängen, in i duschen, torka av mig och byt om.
Filbornabadet, precis som många andra bad, har en massa ungar som springer omkring och leker rövare. När jag står och byter om hör jag hur två av dessa rövare pratar siffror, siffror som innehåller nio för att vara mer specifik.
- Nio, niohundra, nej, niohundranittionio... niotusenniohundranittionio. Säger Rövare A.
Vad babblar dem om? När Rövare A fortsätter och prata nior inser jag att det måste handla om ett kodlås.
- Jaaa, stackars tjuvar, nu får de inte det lätt! Utropar Rövare B.
- Nae, men de mår nog bättre av att bo i fängelset än på gatan, förklarar Rövare A.
- Jaa! För där får de gratis mat! Instämmer Rövare B.
Jag småskrattar för mig själv och drar igen blixtlåset och knallar ut till min cykel och cyklar hem.
Idag sitter jag hemma i soffan efter ännu ett simpass och funderar på att äta en av de fyrtio bullarna jag bakade igår. Äh, det är väl inget och fundera över, ett glas mjölk till det och så är saken klar.
Goda och mindre goda nyheter...
Krossade planer innebär inte krossade drömmar. Speciellt inte när läkaren står och förklarar min skada och vilka men jag kan tänkas få i framtiden. Eller snarare, vilka men jag inte kommer få. För nån jäkla tur ska man väl ha om man heter Turula i efternamn, eller hur?
Tydligen är den kotan jag krossade den bästa kotan på ryggraden att skada, eftersom den inte påverkar min rörlighet överhuvudtaget. Om ni ser det vita som ligger an mot höger sida av kotorna på bilden så är det ryggmärgen som buktar ut och som tur var inte skadades.
- Men, kommer jag kunna hoppa fallskärm igen? frågade jag efter hans genomgång av skadan och operationen. Han kollade snopet på mig igen, precis som den gången när jag förklarade för honom att jag bodde i en husvagn. Man såg på honom att han inte visste vad han skulle svara så jag svarade åt honom
- Fast i och för sig så vet du kanske inte så mycket om fallskärmshoppning och dess risker, eller hur hoppningen belastar kroppen. Han nickade instämmande och jag kom då på vad Dan hade sagt att jag skulle fråga istället
- Men, som läkare, anser du att den kotan jag skadat kommer vara den svaga länken i ryggen efter att den läkt?
- Nej, när benen läker ihop med skruvarna så är det i så fall de kotorna ovanför och under skruvarna som tar stryk vid ett liknande trauma.
- Okej, men påverkas de kotorna av skadan eller är de hela?
- Nej dem är hela och friska. Svarade han och insåg vart jag ville komma. Jag tänker en liten stund och sedan konstaterar jag
- Då är det alltså min egen bedömning om jag vill fortsätta hoppa och risken att min rygg blir värre av att hoppa är lika stor nu som innan olyckan. Det vill säga en hård öppning som orsakar eventuell kotkompression hade gjort det även om jag inte olyckats. Han svarade inte, men nickade instämmande igen och jag beslutar mig för att när jag är hel igen ska jag hoppa fallskärm.
Men just när jag trodde att jag hade fått bättre besked än jag hade förväntat mig, så säger han en mening som raserar hela min plan för vintern och våren.
- Men nu måste vi låta ryggen läka och du får inte ta några onödiga risker under sex månader framöver. Va? SEX MÅNADER!!!!!!???? Jag kunde se hur han tog 'Australien 2013/2014' och åt upp den. Han tuggade inte ens, han bara svalde den hel i en enda stor klunk.
Men jag var förberedd på det värsta. Redan i veckan hade jag en märklig känsla av att Australien inte skulle bli av i år. Så jag hann tänka ut en alternativ plan.
- Så du vill träffa mig igen om tre månader, det vill säga i december och efter det vill du träffa mig igen tre månader senare?
- Ja, det stämmer.
- Men kan jag då resa iväg efter vintern i två månader och surfa?
- Ja det kan du göra.
Nästa vecka ska jag träffa en sjukgymnast för att lägga upp min träning och jag känner mig stark i kropp och knopp. Motivationen går på högvarv då mina drömmar lever vidare, orubbligare än någonsin! Att få hoppa ut från fyra tusen meter igen är inte längre en dröm, det är ett faktum. Min planerade resa till Australien fick lite förhinder så den får vänta snällt i ett år, också det ett faktum. Att jag nu tar på mig skorna, går ut och tar min andra cykelfärd sedan olyckan, ja även det är ett faktum.
Konsten att samla tankarna...
...är att skriva ner dem.
Imorgon ska jag på återbesök hos läkaren i Malmö. Imorgon ska jag återigen röntgas och få svar på alla frågorna som jag gått och frågat mig själv nu i sex veckor. Att sex veckor dessutom kan gå så fort kan jag bara tacka mina kära vänner och familj för. De säger att baseball i USA är 'americas greatest pastime'. Då säger jag att vänner, böcker, tv-spel, film, promenader, en vecka i Växjö och minigolf är 'Marcus greatest pastime!'.
Minigolf? Häromdan körde jag mig själv, AJ och Matt ner till gröningen i Helsingborg för att spela lite minigolf. Det blåste lite. Eller lite och lite. Blåste snarare storm. Men AJ var envis, han skulle spela minigolf!
Böcker? Jag har för närvarande läst ut följande böcker:
- En man som heter Ove : Rekommenderas starkt. En bok som väcker känslor av glädje, sorg, ilska och humor mellan varje kapitel är verkligen magiskt. Jag fastnade redan efter första sidan och jag kommer definitivt läsa om den fler gånger.
- Hundraåringen som klättrade ut ur fönstret och försvann : En spännande äventyrsbok som jag också rekomenderar starkt. Humor på hög nivå.
- Spelet (Neil Strauss) : Den här boken lämnade mig med en bitter eftersmak. Om man läser boken som en guide till att ragga tjejer så är den inte så bra. Att använda det 'system' som han beskriver på en tjej kan väl fungera på vissa tjejer, men då de flesta tjejerna i boken porträtteras som strippor eller platinablondiner med silikonbröst och botox så har jag svårt att se 'systemet' fungera på en, hmm, lite smartare tjej. Om man däremot läser den för att få reda på hur hela 'nätgemenskapen' startades och hur den blivit det fenomen det är än idag så är boken läsvärd. Men jag fick kämpa mig igenom den och slutet bekräftade min teori jag hade redan från början; att använda ett system för att ragga tjejer är fan inte okej. Tjejer är människor, människor med känslor. Respect Women!
- Gökboet : I väntan på min beställning av böcker på nätet läste jag den enda boken jag hade hemma som jag ännu inte läst (jag har inte många böcker). Mycket bra och läsvärd bok när man väl kommit in en bit på den. Normalt sett har jag svårt att läsa klart en bok som inte fångar mitt intresse från början men i brist på annan aktivitet kämpade jag mig igenom de första hundra sidorna och kampen var inte fruktlös. Boken handlar om hur en till synes mentalt frisk man blir flyttad (med egen påverkan) från anstalt till psyket. Väl där börjar han röra om i grytan och väcker liv i de redan zombiefierade patienterna på avdelningen.
TV-spel? Låt mig skriva så här; ALLA ni som äger ett Playstation 3, GÅ OCH KÖP The Last of Us! Det kan vara det absolut bästa spelet jag någonsin spelat. Inte så konstigt kanske då jag alltid älskat spel som har en bra genomgående story, därför min favoritspelserie är Metal Gear Solid. Men The Last of Us har verkligen tagit det ett steg längre och hämtat Hollywood till spelduken. Storyn grep tag i en redan från första halvtimmen och jag hade verkligen svårt att släppa kontrollen efter det första kapitlet.
Promenader? Ja det är exakt en sådan jag ska ut på nu...
Long time no see... hear... write?
Det var ett tag sedan senaste inlägget. Min ursäkt är att dagarna har smält samman och jag lider av 'writers block'. Så efter det här inlägget tar jag en paus från bloggvärlden och skriver nästa inlägg först efter att jag varit på återbesök hos läkaren (6/9).
För faktum är att framstegen inte är lika markanta längre och jag känner mig mer fånge i min kropp än något annat. Visst orkar jag lite mer för varje dag som går, men ändå känns det som att den här dagen är lik gårdagen när det gäller rörelser och stelhet.
Så en kort sammanfattning av veckan som gått:
Mathias har haft besök från fjärran och jag från öster. Jag har läst ut 'en man som heter ove' och 'hundraåringen som klättrade ut ur fönstret och försvann' och är nu inne på 'gökboet' i väntan på att fler böcker ska hamna i brevlådan som jag beställde igår. Promenaderna har blivit längre och längre och förutom att jag matat ankorna i jordbodalen har jag lyckats laga två hela måltider med lite hjälp. Skönt att kockkunskaperna sitter kvar i ryggmärgen. Jag har lyckats fastna i TV-serien Californication och spelat igenom hela storyn i Borderlands 2 där sista bossen var grym(t jobbig)! Jag har sett på när Mathias och hans vän förfestat här hemma och vaknat när de efterfestat här hemma. Och jag känner mig inte alls sugen att festa, nej nej...
Nae nu ska jag sluta sitta här och vara bitter, dags och spränga en kärnreaktor i Final Fantasy VII, jepp, nostalgi på hög nivå!
Om tidsresor och andra konstiga tankar...
Innan gick tiden fort. Nu går den sakta. Idag såg jag en dokumentär av Discovery där Stephen Hawking förklarar hur vår fjärde dimension, tid, fungerar och om tidsresor ens är möjligt. Just nu känns det som att jag är i omlopp runt Vintergatans svarta hål. För mig går tiden långsamt, men där ute går tiden fort och huset är mitt rymdskepp. Enligt Stephen Hawking så är det omöjligt (både teoretiskt och praktiskt) att resa bakåt i tiden på grund av resonans, så där sprack den planen att bygga en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka till det där magiska vinkelhoppet.
Jag vaknar senare och senare för varje natt som går och idag lyckades jag banne mig sova hela natten utan att vakna av smärtor och när jag väl vaknade så var jag stel, men jag hade inte ont. Så jag lämnade kvar 5mg Oxycontin i min pillerburk. Krafterna och rörligheten återkommer och jag kommer på mig själv att jag inte ens behöver hjälpa till med mina armar när jag vill resa mig upp och att lägga mig ner har blivit ett mindre projekt än det varit tidigare. Men det är kanske det som gör att jag börjar bli frustrerad. Ju mer normal jag känner mig destu mer fängslad känner jag mig i min kropp. "Du ska absolut inte överanstränga ryggen" sade läkaren. Den meningen känns som en lag som jag så gärna vill bryta just nu.
Tankspridd har man blivit också. De senaste dagarna har jag fått mer tid till och verkligen grubbla och fundera. Kylskåpet står öppet medan jag står med papper till försäkringskassan och funderar vad jag ska göra efter frukosten. "Skärp dig Marcus, börja med och ät din frukost för fan" kommer jag på mig själv tänka och släpper papprena och stänger kylskåpet för att i nästa sekund inse att jag inte ens plockat fram frukosten.
Också är stygnen borta! De plockade jag bort i fredags medan Dan skrämde ihjäl distriktsköterskan.
Hela 22 stycken och ont gjorde det inte, snarare tvärtom. Kan vara en bidragande faktor till varför jag sover bättre nu än innan.
Till slut vill jag dela den här blomman till en speciell person som var på besök igår, you know who you are.
Mat, mat och mera mat
Är det redan onsdag? Ja det är det och jag inser nu hur snabbt tiden gått. Vilket känns väldigt bra. För ju snabbare tiden går, destu snabbare närmar sig dagen då jag äntligen får kliva ut i det fria blå igen. Jag räknar dagarna.
Måndag morgon. En känsla av "va fan sysslade jag med?". För i söndags hade jag tittat på min landning och frågar mig själv om och om igen; Va fan gick jag på bakre där för? Jag kan inte skaka av mig mitt dumma beslut, jag försöker, men det går inte.
Måndag morgon passerar rutinmässigt och innan jag hinner slå mig till ro i soffan så ringer Kristian och säger att han är på väg och hämta upp mig då vi planerade dagen innan att äta lunch i stan. Väl nere i stan äter vi en god lasagne på Haket, stöter på Jacqueline, dricker en kaffe på Mezzo, innan jag känner att det får räcka och frågar snällt om han kan ta mig hem igen. "Du ska inte anstränga ryggen" sa de på sjukhuset.
Måndag kväll. Knappt två timmar efter att jag kommer hem blir jag upphämtad av Joar. Hemma hos dem blir jag bjuden på grillad oxfilé och en semi-hemmagjord potatissallad. Hemligheten är färska äpplen och ägg.
Tisdag lyckas jag sova längre innan jag vaknar klockan 5 av smärtor. Framsteg tänker jag och snart kanske man kan sova en hel natt utan att vakna av smärtor och stelhet. Frukost som vanligt och till lunch äter jag vad som blev över i lördags, varmrökt lax med potatis och hemmagjord romsås.
Men bara en timme efter det kommer Dan på besök med en full ICA påse och ställer sig i köket och lagar mat så att jag klarar mig i minst två veckor framöver. Alltså, jag finner inga ord. Hur i helvete ska man kunna återgälda en sådan underbar gest? Han lagar till och med två olika rätter, köttfärssås och baconstuvning. Båda smakar himmelskt gott.
På kvällen kommer mamma och Ludvig förbi och lagar pannbiffar, potatismos och brunsås. Och jag minns tillbaka när jag ligger på sjukhuset och tänker "undrar hur jag ska klara av och laga mat, jag får ju fan inte lyfta eller böja mig. Nae, jag får se till och stanna här ett tag till". Idag ler jag åt den tanken och uppskattar verkligen all hjälp jag får när det kommer till just maten.
Och nu kom Korven och Catten med grillspett och potatissallad. Go Kväll!
Platsen där allt började.
Klockan är 03:25. Jag försöker andas långsamt men smärtorna och min stela rygg gör det ytterst svårt. Min slitna IKEA säng gör det inte bättre heller, även innan min skada kände jag hur min säng inte var direkt skonsam för min rygg. Bred är den, men sliten.
Det är fortfarande mörkt ute, gatulamporna lyser in med ett dovt sken genom mitt lilla fönster i mitt källarrum. Jag kallsvettas och lakanen är så där klibbigt fuktiga. Jag reser mig upp och sitter på sängkanten. En tablett och en stänk vatten in i munnen senare reser jag mig upp och traskar lugnt men vingligt till toaletten. Väl tillbaka i sängen lägger jag mig försiktigt och somnar om.
Klockan är 06:20. Smärtorna är nu oumbärliga. Jag vrider och vänder men hittar inget läge som känns avslappnat. Sätter mig igen på sängkanten. Två tabletter och en större stänk vatten senare reserer jag mig upp och vandrar upp till vardagsrummet och lägger mig i soffan. Morgonljuset har hittat sig in genom persiennerna och lyser upp hela rummet. Jag vänder mig om och har ansiktet mot soffryggen och somnar om.
Klockan är 08:00. Jag vaknar av att min påminnelse, för att ta den långverkande medecinen, ringer i mobilen. Helvete också, mobilen ligger i mitt rum nere i källaren. "Lika bra och gå upp nu" tänker jag och reser mig upp.
Så här har mina nätter sett ut sen jag kommit hem och det var liknande schema även på sjukhuset. Det som följer är vanlig morgonrutin; duscha, klä på mig, äta frukost, dricka kaffe, ut och gå en runda. Men det här är helt nytt för mig. Aldrig i hela mitt liv har jag haft ett så gediget morgonschema och bäst av allt, det känns riktigt jäkla bra!
Mathias vaknar lite senare och efter att han fått i sig lite flingor med mjölk sätter vi oss i bilen och kör ut till fallskärmsklubben. Ja, du läste rätt. Efter knappt en vecka sedan olyckan är jag redan på väg till världens bästa klubb! Och gladare Marcus får man leta länge efter.
Väl där får jag ett varmt välkomnande av alla mina kära vänner och frågor ställs från höger och vänster och jag försöker svara i den mån det går. Alla är väldigt försiktiga med sina kramar och jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag aldrig fått så fina och mjuka kramar i hela mitt liv.
Hela eftermiddagen blir som en soppa av eufori blandat med mycket skratt och väldigt lite smärta. Faktum är, förutom att jag går och rör mig långsamt, inte känner av smärtan alls och känner inget större behov av att vila eller sitta. Att stå och gå känns helt plötsligt väldigt skönt!
Mathias hoppar sitt helikopterhopp och efter några timmar kör vi hemmåt igen, med ett stort lass glädje och motivation i bagaget.
Nu på kvällen har jag även vågat titta på filmen från min landning, men mina tankar och känslor kring det är ett helt kapitel i sig. Så istället ska jag avnjuta min kopp te och börja läsa 'En man som heter Ove'.
Borta bra men hemma bäst?
Jag har nu varit hemma i lite mer än en timma. Just nu sitter jag i soffan och hör hur ett flygplan surrar högt upp i det blå. Det känns som vinter igen, jag vill hoppa fallskärm, men jag kan inte och istället för grått och mulet är det stekhet sol, kvavt och klibbigt. Perfekt väder för ett nakenhopp från 4000m.
Det känns oerhört skönt att jag har människor i min omgivning som ställer upp och hjälper till. Ludvig, mammas nya kille, plockade upp mig på sjukhuset och hjälpte mig och handla mat. Han fick bära korgen eftersom jag inte får lyfta och jag kan heller inte böja mig normalt utan måste niga för att nå saker som är placerade under min midjehöjd.
Jag har svårt och svälja min stolthet när det gäller sådana saker och jag vill klara det själv, jag vill bära korgen själv, men jag påminner mig själv att det är inte värt och riskera läkningsperioden nu om jag vill kunna hoppa fallskärm igen. Så jag sväljer.
Hemma började jag med att packa upp mina saker och planera hur och var jag vill ha saker och ting så de är lättillgängliga. Sedan gick jag ner till mitt rum i källaren för att testa sängen. Jag lade mig ner försiktigt. Ont gjorde det. Det var lättare på sjukhuset eftersom jag hade en höj och sänkbar säng.
Men när jag väl kom på plats och upptäckte att jag kunde rulla fritt från höger till vänster utan att behöva lyfta mig kunde jag inte mer än och utropa 'fy faaaaan va skönt!'. Sen somnade jag.
Sen hände en till sak idag, innan jag flydde sjukhuset. Känsliga läsare, känn er varnade.
Sist jag sket var för en vecka sedan och enda sedan efter operationen har sköterskorna pumpat mig med movicol, katrinplommonjuice, microlax. Ja för att få igång magen igen och inte riskera förstoppning.
En morgon kom en sköterska in med en kanna brun sörja och sade 'drick det här, det är bra för din mage'.
Men det hjälpte inte heller. Och maten har jag ätit, allt som serverades åt jag upp.
Så imorse, efter en kopp kaffe och ytterligare en microlax så lossnade proppen och jag satt säkert i en halvtimme och sprutlackerade toalettstolen samtidigt som jag kallsvettades och log åt mig själv i spegeln.
"Att det kan vara så skönt och bajsa" tänkte jag.
Och skönt och vara hemma igen. Nu är det dags och se 'en oväntad vänskap' som en trevlig städerska på sjukhuset rekommenderade.
Homecoming
Det går undan på sjukhuset. Känns som att allting tickar som en enda gigantisk mekanisk verkstad, människor kommer och går.
För min egen del har det gått betydligt snabbare än vad jag trodde när jag låg i Kristianstad och fick reda på att jag skulle opereras. Jag hade väntat mig minst 2-3 veckor på sjukhuset och att de första dagarna skulle vara ett evigt sängliggandes i plan ryggläge.
Men imorgon blir jag utskriven och får åka hem och om jag ska vara ärlig så kändes det helt rätt i morse när läkaren gav beskedet. Ser jag fram emot det? Njae...
Jag vet inte riktigt. Jag har försökt föreställa mig hur det kommer vara. Just nu arbetar pappa i Uruguay och mamma har börjat arbeta på heltid igen. Samma sak med brorsan och han arbetar i Karlshamn.
Ensam hemma, party on! Eller, inte. Förutom min dagliga rutin som jag redan planerat i huvudet så kommer där vara en hel del luckor att fylla och jag kom och tänka på vad min farfar gjorde när han genomgick en hjärnoperation. Han började läsa en jäkla massa böcker. Om inte pappa överdrev när han berättade detta så ska han ha läst varenda bok i ett litet bibliotek i Pattijoki i Finland.
Men jag har aldrig varit en bokmänniska, mest för att jag känt att där inte finns tid till det (det är nu ni bokslukare menar att tid finns det alltid till att läsa en bra bok).
Jag har hellre fördrivit tiden med något annat som TV-spel, tv & film eller någon form av utomhusaktivitet.
Utomhusaktivitet är begränsat till gångpromenader 5 veckor frammåt, TV-spel kommer jag spela sparsamt då det fortfarande gör ont och sitta en längre stund och tv & film kommer det tittas på men omväxling förgyller vardagen, säger dem ju.
Så jag har börjat läsa Ace Frehley (KISS) - No Regrets som min bror köpte till mig så jag hade något och göra på sjukhuset i Malmö. De två surftidningarna slukade jag redan de två första dagarna, tack Annika =)
Läsa ger mig lugn och ro och jag verkligen känner hur ryggen och hela överkroppen lyckas slappna av.
Om ni har tips på en bra bok så skriv gärna här eller på facebook så ska jag ta mig en trip till stadsbiblioteket och låna några böcker. Men jag tror tyvärr att jag inte kommer kunna göra som farfar, alltså läsa varenda bok i stadsbiblioteket i Helsingborg.
Catten, Korven och... Birger?
För bara någon timme sedan fick jag finbesök av catten och korven och då passade Birger på och göra ett oväntat besök. Birger är en gammal dam som jag sett lite då och då när jag gått mina rundor här på avdelningen och även om hon lider av någon form av demens så har hon definitivt humorn kvar.
Hon frågade om vi hade tittat inuti hushållspappersbehållaren som finns i varje patientrum.
- Nae, svarar vi alla tre nästan i kör.
- Men jag tror där bara är papper, säger jag.
- Jaha, vad synd, jag tänkte att där kanske fanns sprängmedel, svarar Birger.
Hon frågade om vi hade tittat inuti hushållspappersbehållaren som finns i varje patientrum.
- Nae, svarar vi alla tre nästan i kör.
- Men jag tror där bara är papper, säger jag.
- Jaha, vad synd, jag tänkte att där kanske fanns sprängmedel, svarar Birger.
Catten, korven och jag får det svårt att hålla oss för skratt.
- Sprängmedel? Så du kan fly fängelset här eller? frågar jag med ett litet leende på läpparna.
- Just precis, svarar hon och vänder sig om och går.
Då ser vi en lapp på hennes rygg där det står AVDELNING 38!
Så fort dörren stängs så brister vi alla tre i skratt =) så random.
- Sprängmedel? Så du kan fly fängelset här eller? frågar jag med ett litet leende på läpparna.
- Just precis, svarar hon och vänder sig om och går.
Då ser vi en lapp på hennes rygg där det står AVDELNING 38!
Så fort dörren stängs så brister vi alla tre i skratt =) så random.
Från ett sjukhus till ett annat
Efter olyckan fick jag åka ambulans till Kristiantads akutmottagning där de röntgade och tog kontakt med ryggspecialisten i Malmö.
Morfin i armen också var man på vägen igen i en ambulans.
En operation senare låg jag på ortopedavdelningen i Malmö i väntan på att få transporteras till Helsingborg. Först ville de skicka mig tillbaka till Kristianstad men när jag berättade att jag bor i en husvagn på fallskärmsklubben så rynkade de på näsan och frågade om jag inte hade ett mer lämpligt ställe och bo de nästkommande veckorna.
Så Helsinborg och hem till pappsen igen fick det bli.
I rummet i Malmö delade jag sängplats med fyra andra patienter. Tydligen är det brist på personal inom sjukvården och sjukhusen var överfyllda med patienter så här innan semesterns slut. Go figure, många som vill ha bonussemester?
Ena gubben hade någon form av alzheimer och frågade hela tiden vad klockan var, ja även mitt i natten. Det var gulligt till en början men och bli tillfrågad för femte gången inom loppet av en kvart börjar man bli lite smått irriterad.
Inte nog med det så låg där en utländsk man som pratade konstant i sin mobiltelefon. Ja även han mitt i natten. Lite roligt när han vägrade äta sjukhusmaten och fick levererat två feta kebabtallrikar av en pizzagubbe som han slukade i sig fortare än ögat kan blinka. Mindre roligt när han bara lämnade påsen med maten på golvet så hela rummet osade kebab i två dagar efteråt.
Också blev det tisdag och jag fick besked av sjuksköterskan att jag skulle transporteras till Helsingborg. Det var fan på tiden, men eftersom de väntat på sängplats så fasade jag att jag skulle få ligga i liknande omständigheter även i Helsingborg.
Men nej, jag ligger nu i ett singelrum med egen TV och allt är rent och fräscht. T om toaletten ligger precis utanför mitt rum.
Summa summarum så verkar det vara som natt och dag mellan olika sjukhus och olika städer. Hoppas dem inte slänger ut mig alltför tidigt härifrån för man börjar ju småtrivas här, speciellt med de snygga sköterskorna ;)
Ps. Personalen i Malmö var väldigt hjälpsamma och tillmötesgående och jäklar vad de får utstå med varje dag i sitt arbete.
Morfin i armen också var man på vägen igen i en ambulans.
En operation senare låg jag på ortopedavdelningen i Malmö i väntan på att få transporteras till Helsingborg. Först ville de skicka mig tillbaka till Kristianstad men när jag berättade att jag bor i en husvagn på fallskärmsklubben så rynkade de på näsan och frågade om jag inte hade ett mer lämpligt ställe och bo de nästkommande veckorna.
Så Helsinborg och hem till pappsen igen fick det bli.
I rummet i Malmö delade jag sängplats med fyra andra patienter. Tydligen är det brist på personal inom sjukvården och sjukhusen var överfyllda med patienter så här innan semesterns slut. Go figure, många som vill ha bonussemester?
Ena gubben hade någon form av alzheimer och frågade hela tiden vad klockan var, ja även mitt i natten. Det var gulligt till en början men och bli tillfrågad för femte gången inom loppet av en kvart börjar man bli lite smått irriterad.
Inte nog med det så låg där en utländsk man som pratade konstant i sin mobiltelefon. Ja även han mitt i natten. Lite roligt när han vägrade äta sjukhusmaten och fick levererat två feta kebabtallrikar av en pizzagubbe som han slukade i sig fortare än ögat kan blinka. Mindre roligt när han bara lämnade påsen med maten på golvet så hela rummet osade kebab i två dagar efteråt.
Också blev det tisdag och jag fick besked av sjuksköterskan att jag skulle transporteras till Helsingborg. Det var fan på tiden, men eftersom de väntat på sängplats så fasade jag att jag skulle få ligga i liknande omständigheter även i Helsingborg.
Men nej, jag ligger nu i ett singelrum med egen TV och allt är rent och fräscht. T om toaletten ligger precis utanför mitt rum.
Summa summarum så verkar det vara som natt och dag mellan olika sjukhus och olika städer. Hoppas dem inte slänger ut mig alltför tidigt härifrån för man börjar ju småtrivas här, speciellt med de snygga sköterskorna ;)
Ps. Personalen i Malmö var väldigt hjälpsamma och tillmötesgående och jäklar vad de får utstå med varje dag i sitt arbete.
Vad hände egentligen?
"Satan vilket nice vinkelhopp! Den här dagen kommer bli helt jäkla magisk" tänkte jag efter att fallskärmen vecklat ut sig. Bara några minuter senare ligger jag på marken helt nollställd och fattar ingenting.
"Varför ligger jag här?" var en fråga som upprepade sig i mitt huvud gång på gång.
Jag kom ihåg allt och var vid medvetande under hela händelseförloppet. Så jag ska förklara hur jag upplevde det från mitt perspektiv.
På ca 130 m höjd piper min aukustiska höjdvarnare och det är då dags och påbörja min högfartslandning.
Allting känns rätt och precis som förr tills jag kommer runt efter min 90 graders sväng och ser marken alldeles för nära än vad den brukar vara. Något har gått snett och i ren panik försöker jag rädda mig så gott jag kan men inser i samma sekund att snart kommer det göra riktigt ont. Jag slår i marken hårt, studsar upp i luften igen och landar igen med en kraftig smäll.
"Va fan hände?" Hinner jag tänka innan det kommer andra hoppare från alla håll och kanter för att hjälpa till.
Allt som behövs göras för att få iväg mig så säkert som möjligt till sjukhuset utförs på ett exemplariskt vis och Annikas envishet om att prioritera min hälsa före någon utrustning kan lika väl ha varit det som avgjorde huruvida jag skulle kunna gå igen eller inte.
Overallen klipps upp, riggen klipps med en försäkran om att den ska gå och laga i efterhand av Håkan, Ambulansen kommer, morfin sprutas in i armen. Allt som sker därefter är en enda tjock dimma.
Jag vaknar upp. Slangar överallt.
"Det här känner jag igen, här har jag varit innan, undrar om det är samma säng som jag ligger i då när jag bröt armbågen?".
Jag lever. Jag drar en djup pust och känner hur det stramar och värker längs hela ryggraden. Också somnar jag igen.
Efter att ha vaknat och somnat några gånger får jag veta att jag ska transporteras tillbaka till avdelningen.
Två tystlåtna män rullar iväg min säng till hissen. Hissen tar oss ner till källarplan.
"Varför ska vi ner till källaren? Minns jag rätt så låg jag på avdelning 4 innan operationen och det borde ju vara på våning 4?" tänker jag men är för trött för att ställa frågan muntligt. Sängen rullas ut från hissen och jag kan se framför mig en ödslig korridor. Det känns som att man är med i någon skräckfilm eller liknande. Dörrarna som dyker upp då och då på vänster och höger sida är typiska källardörrar, kraftiga metalldörrar med rejäla lås. Vissa rum kan man se in i och där står bara en massa skräp.
"Var fan är vi på väg?" Nu börjar jag bli riktigt rädd, sängen rullas in i en del av korridoren som inte ens är belyst. "Det här kan inte vara sant, det här händer bara på film, jag har blivit kidnappad och nu kommer dem ta mina organ och sälja dem på svarta marknaden".
Sekunden senare tänds ljuset och till höger om mig ser jag en hissdörr. Jag skrattar högt inombords. Så högt så det känns som att stygnen ska släppa.
Jag rullas in i rum 10 och placeras i ett litet hörn av rummet. Jag somnar och väcks igen av att läkaren står bredvid sängen. Han berättar att operationen gått bra och att skelettet kommer läka bra igen. Om tre månader ska jag vara fullt återställd så länge jag sköter min rehabilitering.
- Det kan du ge dig fan på att jag kommer göra, jag ska hoppa fallskärm igen!
Han kollar på mig som att jag vore dum i huvudet. Men han är ett whuffo. Han förstår helt enkelt inte varför jag vill hoppa igen trots det traumat jag fått uppleva.
Nästa gång jag väcks står Annika där med ett stort leende och två surftidningar. Hon har pratat med läkaren och berättar att Australienresan fortfarande är möjlig. Så nu har jag två starka mål och fokusera på, Australien och 4000 meter fritt fall igen.
Puh. Första inlägget blev visst en liten novell, just nu (31/7) ligger jag på sjukhuset på Helsingborg och blir rejält ompysslad och redan dagen efter operationen lyckades jag ta mina första steg i mitt andra liv. Nu är jag uppe och går utan hjälpmedel och tog till och med min första dusch idag.
Fortsättningsvis kommer inläggen vara kortare och handla mer om min rehabilitering och kampen att äntligen få slunga sig ut ur planet igen från 4000 m höjd. Vad skönt och få skriva av sig lite, så Hej bloggvärlden, Shagminator är här för att röra om i grytan bland alla blondinbellabloggar.
Puss o Kram
