Borta bra men hemma bäst?
Jag har nu varit hemma i lite mer än en timma. Just nu sitter jag i soffan och hör hur ett flygplan surrar högt upp i det blå. Det känns som vinter igen, jag vill hoppa fallskärm, men jag kan inte och istället för grått och mulet är det stekhet sol, kvavt och klibbigt. Perfekt väder för ett nakenhopp från 4000m.
Det känns oerhört skönt att jag har människor i min omgivning som ställer upp och hjälper till. Ludvig, mammas nya kille, plockade upp mig på sjukhuset och hjälpte mig och handla mat. Han fick bära korgen eftersom jag inte får lyfta och jag kan heller inte böja mig normalt utan måste niga för att nå saker som är placerade under min midjehöjd.
Jag har svårt och svälja min stolthet när det gäller sådana saker och jag vill klara det själv, jag vill bära korgen själv, men jag påminner mig själv att det är inte värt och riskera läkningsperioden nu om jag vill kunna hoppa fallskärm igen. Så jag sväljer.
Hemma började jag med att packa upp mina saker och planera hur och var jag vill ha saker och ting så de är lättillgängliga. Sedan gick jag ner till mitt rum i källaren för att testa sängen. Jag lade mig ner försiktigt. Ont gjorde det. Det var lättare på sjukhuset eftersom jag hade en höj och sänkbar säng.
Men när jag väl kom på plats och upptäckte att jag kunde rulla fritt från höger till vänster utan att behöva lyfta mig kunde jag inte mer än och utropa 'fy faaaaan va skönt!'. Sen somnade jag.
Sen hände en till sak idag, innan jag flydde sjukhuset. Känsliga läsare, känn er varnade.
Sist jag sket var för en vecka sedan och enda sedan efter operationen har sköterskorna pumpat mig med movicol, katrinplommonjuice, microlax. Ja för att få igång magen igen och inte riskera förstoppning.
En morgon kom en sköterska in med en kanna brun sörja och sade 'drick det här, det är bra för din mage'.
Men det hjälpte inte heller. Och maten har jag ätit, allt som serverades åt jag upp.
Så imorse, efter en kopp kaffe och ytterligare en microlax så lossnade proppen och jag satt säkert i en halvtimme och sprutlackerade toalettstolen samtidigt som jag kallsvettades och log åt mig själv i spegeln.
"Att det kan vara så skönt och bajsa" tänkte jag.
Och skönt och vara hemma igen. Nu är det dags och se 'en oväntad vänskap' som en trevlig städerska på sjukhuset rekommenderade.
Kommentarer
Postat av: Sofie
Haha, att bajsa när man e riktigt bajsnödig e sjukt najs... O då inte bajsat på en vecka, blir nästan lite avis ;)
PS. En oväntad vänskap e riktigt bra!!
Trackback
