shagminator.blogg.se

Innan gick tiden fort. Nu går den sakta. Idag såg jag en dokumentär av Discovery där Stephen Hawking förklarar hur vår fjärde dimension, tid, fungerar och om tidsresor ens är möjligt. Just nu känns det som att jag är i omlopp runt Vintergatans svarta hål. För mig går tiden långsamt, men där ute går tiden fort och huset är mitt rymdskepp. Enligt Stephen Hawking så är det omöjligt (både teoretiskt och praktiskt) att resa bakåt i tiden på grund av resonans, så där sprack den planen att bygga en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka till det där magiska vinkelhoppet.

Jag vaknar senare och senare för varje natt som går och idag lyckades jag banne mig sova hela natten utan att vakna av smärtor och när jag väl vaknade så var jag stel, men jag hade inte ont. Så jag lämnade kvar 5mg Oxycontin i min pillerburk. Krafterna och rörligheten återkommer och jag kommer på mig själv att jag inte ens behöver hjälpa till med mina armar när jag vill resa mig upp och att lägga mig ner har blivit ett mindre projekt än det varit tidigare. Men det är kanske det som gör att jag börjar bli frustrerad. Ju mer normal jag känner mig destu mer fängslad känner jag mig i min kropp. "Du ska absolut inte överanstränga ryggen" sade läkaren. Den meningen känns som en lag som jag så gärna vill bryta just nu.  

Tankspridd har man blivit också. De senaste dagarna har jag fått mer tid till och verkligen grubbla och fundera. Kylskåpet står öppet medan jag står med papper till försäkringskassan och funderar vad jag ska göra efter frukosten. "Skärp dig Marcus, börja med och ät din frukost för fan" kommer jag på mig själv tänka och släpper papprena och stänger kylskåpet för att i nästa sekund inse att jag inte ens plockat fram frukosten.

Också är stygnen borta! De plockade jag bort i fredags medan Dan skrämde ihjäl distriktsköterskan.