shagminator.blogg.se

Klockan är 03:25. Jag försöker andas långsamt men smärtorna och min stela rygg gör det ytterst svårt. Min slitna IKEA säng gör det inte bättre heller, även innan min skada kände jag hur min säng inte var direkt skonsam för min rygg. Bred är den, men sliten. 

Det är fortfarande mörkt ute, gatulamporna lyser in med ett dovt sken genom mitt lilla fönster i mitt källarrum. Jag kallsvettas och lakanen är så där klibbigt fuktiga. Jag reser mig upp och sitter på sängkanten. En tablett och en stänk vatten in i munnen senare reser jag mig upp och traskar lugnt men vingligt till toaletten. Väl tillbaka i sängen lägger jag mig försiktigt och somnar om.

 

Klockan är 06:20. Smärtorna är nu oumbärliga. Jag vrider och vänder men hittar inget läge som känns avslappnat. Sätter mig igen på sängkanten. Två tabletter och en större stänk vatten senare reserer jag mig upp och vandrar upp till vardagsrummet och lägger mig i soffan. Morgonljuset har hittat sig in genom persiennerna och lyser upp hela rummet. Jag vänder mig om och har ansiktet mot soffryggen och somnar om.

 

Klockan är 08:00. Jag vaknar av att min påminnelse, för att ta den långverkande medecinen, ringer i mobilen. Helvete också, mobilen ligger i mitt rum nere i källaren. "Lika bra och gå upp nu" tänker jag och reser mig upp.

 

Så här har mina nätter sett ut sen jag kommit hem och det var liknande schema även på sjukhuset. Det som följer är vanlig morgonrutin; duscha, klä på mig, äta frukost, dricka kaffe, ut och gå en runda. Men det här är helt nytt för mig. Aldrig i hela mitt liv har jag haft ett så gediget morgonschema och bäst av allt, det känns riktigt jäkla bra!

 

Mathias vaknar lite senare och efter att han fått i sig lite flingor med mjölk sätter vi oss i bilen och kör ut till fallskärmsklubben. Ja, du läste rätt. Efter knappt en vecka sedan olyckan är jag redan på väg till världens bästa klubb! Och gladare Marcus får man leta länge efter.

 

 

Väl där får jag ett varmt välkomnande av alla mina kära vänner och frågor ställs från höger och vänster och jag försöker svara i den mån det går. Alla är väldigt försiktiga med sina kramar och jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag aldrig fått så fina och mjuka kramar i hela mitt liv.

Hela eftermiddagen blir som en soppa av eufori blandat med mycket skratt och väldigt lite smärta. Faktum är, förutom att jag går och rör mig långsamt, inte känner av smärtan alls och känner inget större behov av att vila eller sitta. Att stå och gå känns helt plötsligt väldigt skönt! 

 

Mathias hoppar sitt helikopterhopp och efter några timmar kör vi hemmåt igen, med ett stort lass glädje och motivation i bagaget. 

 

Nu på kvällen har jag även vågat titta på filmen från min landning, men mina tankar och känslor kring det är ett helt kapitel i sig. Så istället ska jag avnjuta min kopp te och börja läsa 'En man som heter Ove'.