shagminator.blogg.se

Klockan ringer för tredje eller fjärde gången. Snooze. En till sista snooze. Jag hinner knappt blunda igen innan klockan ringer för sin fjärde eller femte och sista gången. Nu måste jag gå upp, annars kommer jag för sent. 

Jag minns tillbaka till helgen som gick och ligger kvar i sängen några minuter till. Får inte somna om, får inte somna om, får inte somna om. Höstfest var temat på lördagens bravader och jag blev full för första gången sedan olyckan. Eller full är väl och ta i, salongsberusad är rätt ordval. Hela tiden låg det en undermedveten tanke som lydde 'ta det nu lugnt, drick med måtta så du inte hittar på något galenskap som att ramla ner från ett tak och faceplanta brännässlor'. Ja, det har hänt. Jag minns dagen och den vemodiga känslan av att se alla landa med sina kalotter och traska tillbaka till hangaren igen. In i värmen. Jag var verkligen glad över att vara där, det minns jag, men samtidigt kände jag en saknad, något som fattas och jag vet vad det är. 

Jag försvinner alltmer i mina minnen och jag är nära att somna om igen. Med ett hastigt ryck sätter jag mig upp på sängkanten och kikar ut genom mitt lilla fönster i mitt rum i källaren. Himlen är så där vackert blå som den bara kan bli en tidig höstdag den andre Oktober. På bara en millisekund försvinner jag i tankarna igen och fantiserar om hur jag tar ett kliv ut i det himmelsblå och jagar de få vita tussarna som någon målat dit.

Träningsbyxor, t-shirt, hoodie, strumpor, kepsen bakochfram. Borsta tänderna, frukost, kaffe, betala en räkning för klubben. Packa väskan med badbyxor, handduk och röda simglasögon. Låser dörren. Sätter mig i bilen. Kör till sjukgymnasten.

Väl hos sjukgymnasten går jag igenom mitt program och han tycker det ser bra ut och lägger till några nya moment och övningar. Det bästa av allt; jag gjorde mina första tio armhävningar. Victor förklarar också att det största hindret i rehabilitering är rädsla. Han förklarar närmare att jag inte alls har så många restriktioner som jag trodde att jag hade. Att jag inte kunde göra armhävningar innan trodde han berodde mer på rädsla än brist på styrka och det stämmer ju eftersom de tio armhävningarna jag gjorde gick hur bra som helst. 

Det här öppnar upp en helt ny värld för mig. Om jag inte längre ska vara rädd för att ta i, undra hur simningen kommer gå nu. Direkt efter sjukgymnasten fick jag plötsligt ett enormt sug för att simma. Jag vill testa kråla!

En snabb kaffepaus hos Dan och sen for jag med snabba rattrörelser till simhallen. Av med kläderna, in med dem i skåpet, på med badbyxorna, lås, dusch och en kanonkula senare simmar jag som om jag aldrig ens brutit ryggen. Kråla, ryggsim, bröstsim, fram och tillbaka i en halvtimme med korta pauser emellanåt. Jag trycker upp mig med hjälp av bassängkanten och reser mig från knä upp på fötter. Mina ben skakar och känns som spaghetti, ryggen är varm och trött. Jag andas djupa andetag och tänker att nu är jag fan förtjänt av en bastu. Bastun får bli belöningen. 

Inne i bastun börjar jag reflektera över vad som hänt idag. Jag har gjort mina första armhävningar, jag har krålsimmat och jag är inte lika rädd längre. Tankarna går över till minnen igen och jag minns alla framsteg jag gjort. Jag vill skriva ner dem, så här kommer en sammanfattning hur min återhämtning sett ut till idag:

Dag 0: Krasch bom bang. Operation.

Dag 1: Jag kan stå upp och gå mina första steg med hjälp av tre sjuksystrar och ett gåbord.

Dag 2: Jag kan stå upp och gå till toaletten med hjälp av en sjuksyster och ett gåbord.

Dag 3: Jag kan stå upp och gå runt med hjälp av kryckor, men jag slänger bort kryckorna efter halva dagen.

Dag 4: Jag kan sitta upp hela resan från Malmö till Helsingborg längst fram i taxin.

Dag 5: Jag kan gå flera varv runt avdelningen i Helsingborgs lasarett och jag kan duscha självmant.

Dag 6: Jag kan gå ner och uppför trappor. Jag bajsar för första gången och kan torka mig själv. Jag får åka hem.

Vecka 2: Jag orkar gå två varv runt kvarteret. Jag kan sitta upp och äta en hel måltid utan att behöva vila. Jag äter väldigt fort. Jag klarar av att åka i framsätet ut till fallskärmsklubben och hänga där i ett par timmar och sedan åka hem igen i framsätet. Stygnen åker av.

Vecka 3: Jag orkar gå längre promenader. Jag kan niga och plocka upp saker från marken. Jag äter långsammare. Jag klarar av och gå på en date.

Vecka 4: Jag kan laga mat. Jag sover bättre och rör mig smidigare.

Vecka 5: Jag kan ha älskog. Jag kan åka tåg. Jag vill bada men vågar inte. Tänk om jag drunknar?

Vecka 6: Jag kan köra bil. Jag kan cykla. Jag kan spela minigolf. Jag slutar äta smärtstillande helt och hållet.

Vecka 7: Jag kan träna! Jag kan böja mig och plocka upp saker från marken. Jag kan simma och jag drunknar inte. 

Vecka 8: Jag kan handla mat. Jag kan bära matkassorna själv. Jag kan träna mer, fler övningar och längre tid i bassängen. Axeln börjar bli bättre.

Vecka 9: Jag kan träna med lätta vikter. Jag kan gå fyrtio minuter i rask takt utan att det tar emot. Jag kan dricka alkohol och bli full igen. Jag kan säga nej till ciggaretter på fyllan igen, det var längesen jag lyckades med det.

Idag: Jag kan göra armhävningar, krålsimma, böja mig ner till tårna, cykla i uppförsbacke, sitta obehindrat på en vanlig stol, vänsteraxeln är i sin bästa form sedan Sälen 2005.

I fredags singlade jag och brorsan slant om vi skulle åka till Indonesien eller Costa Rica för en två-tremånaders surfresa. Det blev Costa Rica efter en fumlig slantsingling och idag bevisade jag för mig själv att jag med all säkerhet kommer kunna åka iväg och surfa, utan rädslan för att skada mig ytterligare. Dags att bestämma datum och boka flygbiljetter brorsan!