The End...
I förra inlägget skrev jag en kort sammanfattning över hur rehabiliteringen gått och jag har med det här inlägget beslutat mig för att avsluta bloggen.
Förra sjukgymnastbesöket fick jag reda på två mycket positiva nyheter.
1. Nästa besök (12/11) kommer bli mitt sista besök då Victor känner att jag återhämtat mig såpass att han med gott samvete kan släppa mig fri, men att jag ska fortsätta träna som jag gjort hittills.
2. Att jag från och med nu får börja springa!!!
Och idag gjorde jag just det, sprang i 45 minuter och två varv runt den rundan som jag tidigare promenerat, i en vackert höstfärgad skog.
Svetten rann ordentligt nedför kinderna och ryggen och musiken pumpade i öronen som gav den extra kicken energi för att ta nästa steg, nästa steg, nästa steg. På vägen hem händer en rätt ovanlig sak, i alla fall för mig. Lunkandes känner jag hur ett starkt glädjerus sköljer över mig samtidigt som min andning lugnar ner sig, ett ögonkast mot himlen och känslorna tar över i sån rask fart och styrka att jag brister ut i gråt. Ja, jag gråter... Jag går längs en grusväg och fäller vad jag kan minnas mina första glädjetårar i hela mitt liv.
Minnen spelas upp i revy från olyckan till idag och det hela känns väldigt, väldigt overkligt. Men där går jag, gråtandes, leende, glad och med dessutom bättre kondition än jag hade innan olyckan. Jag tänker "Jag gjorde det! Jag fixade det!"
Nästa vecka ska det bokas två flygbiljetter till Liberia, Costa Rica från Januari till Mars och när jag sedan kommer hem kommer jag äntligen få stega ut ur Kalle-David igen, förmodligen i min bästa form någonsin.
Tills dess blir det till att fortsätta träna, simma, springa och kämpa med blod, svett och tårar.
"I get knocked down. But I get up again and you'll never gonna keep me down"
Kommentarer
Trackback
