shagminator.blogg.se

Igår besökte jag sjukgymnasten för första gången, en trevlig ung kille som heter Victor. Han utsatte mig för en mindre tortyr genom att bända, vända och vrida på min rygg i alla dess olika positioner.

Men tortyren var en skön sådan, i alla fall efteråt när jag upptäckte att jag precis svettats för första gången sedan olyckan (om man bortser från kallsvettningar i sängen på nätterna). Det hela slutade med att jag fick tre hemövningar och att jag ser till och tränar upp min vänstra axel samtidigt.

 

För många år sedan var jag uppe i Sälen för att åka snowboard.

Då jag visste att jag inte skulle få ledigt från mitt dåvarande jobb så gjorde jag ett ungt och dumt beslut att sjukskriva mig den veckan, vem har inte gjort det i sina unga dagar? Andra dagen, första åket, åkte vi uppför liften och åkte nedför pisten tills jag stannade upp ungefär halvvägs och satte mig ner. En bit längre ner fanns två finpistade kickers, en brant och en flak. "Där ska jag fan hoppa, checka detta!" sade jag till brorsan och ställde mig upp på snowboarden samtidigt.

Farten byggdes upp när jag stompade nerför backen och i huvudet repeterades en mening jag fått höra av en snubbe i Österrike bara något år tidigare "You gotta commit, speed is your friend". Jag valde vänster kicker, den flaka och när brädan till slut lämnade kanten med ett svischande ljud, typ som när man slipar en kniv, uppstod en lång tystnad. Sekunderna gick sakta, jag kollade ner och såg min skugga först bli mindre och mindre för att sedan börja växa igen. Jag tänkte "Oh shit! Det här kommer göra ont!" Samma tanke fick jag igen bara sekunden innan jag drämde i marken i Everöd med min fallskärm.

Krasch, bom, bang. Svart. Rösterna kallar på mig i mörkret. Var är jag någonstans? Varför ser jag inget? Mina ögon är stängda, det känner jag. Men varför kan jag inte öppna dem? Där är rösterna igen, dova, precis som att de försöker prata genom vattnet där jag själv ligger, under ytan. Måste ta mig upp igen, här kan jag inte ligga.

Jag öppnade ögonen och allt var suddigt under ett par sekunder. Runtomkring mig satt olika figurer men jag kunde inte avgöra vem som var vem. Ytterligare sekunder passerade och jag kunde urskilja figurerna. En av dem var min bror som satt på knä. "Marcus, hur mår du?" 

 

Karma fungerar på båda hållen. Så tji fick jag för att jag åkte upp till Sälen. Snowboardolyckan resulterade i en spricka i vänsteraxel och två månader sjukskrivning från jobbet, som jag trots allt fick behålla utan några som helst repressalier. När jag sen slutade det jobbet så berättade min chef att han visste vad jag hade gjort och att jag gör bäst i att inte upprepa samma misstag på ett annat företag då de säkert inte ser det mellan fingrarna som han hade gjort. En av de bästa cheferna jag haft hittills, utan tvekan.

 

Så idag har jag en svag vänsteraxel, speciellt eftersom jag inte kunnat träna sedan fallskärmsolyckan. Men nu jävlar! För mig räcker det inte med tre övningar per dag här hemma. Därför frågade jag Victor om jag kunde börja simma. Han lös upp av mitt engagemang och förklarade att jag i så fall skulle simma ryggsim istället för bröstsim. 

Sagt och gjort körde jag hem och packade ner badshorts och handduk i en ryggsäck och cyklade till Filbornabadet. Hoppar i vattnet och flyter omkring på rygg och sprutar vatten som en val, jag är glad. Ryggsimmar några längder fram och tillbaka och känner hur dopaminet sprudlar omkring i kroppen. Varje simtag går smidigare och att få känna sig andfådd igen är en känsla jag längtat efter sedan olyckan.

Upp ur bassängen, in i duschen, torka av mig och byt om.

Filbornabadet, precis som många andra bad, har en massa ungar som springer omkring och leker rövare. När jag står och byter om hör jag hur två av dessa rövare pratar siffror, siffror som innehåller nio för att vara mer specifik. 

 

- Nio, niohundra, nej, niohundranittionio... niotusenniohundranittionio. Säger Rövare A.

Vad babblar dem om? När Rövare A fortsätter och prata nior inser jag att det måste handla om ett kodlås.

- Jaaa, stackars tjuvar, nu får de inte det lätt! Utropar Rövare B.

- Nae, men de mår nog bättre av att bo i fängelset än på gatan, förklarar Rövare A.

- Jaa! För där får de gratis mat! Instämmer Rövare B.

 

Jag småskrattar för mig själv och drar igen blixtlåset och knallar ut till min cykel och cyklar hem. 

 

Idag sitter jag hemma i soffan efter ännu ett simpass och funderar på att äta en av de fyrtio bullarna jag bakade igår. Äh, det är väl inget och fundera över, ett glas mjölk till det och så är saken klar.