shagminator.blogg.se

Det var ett tag sedan senaste inlägget. Min ursäkt är att dagarna har smält samman och jag lider av 'writers block'. Så efter det här inlägget tar jag en paus från bloggvärlden och skriver nästa inlägg först efter att jag varit på återbesök hos läkaren (6/9).

För faktum är att framstegen inte är lika markanta längre och jag känner mig mer fånge i min kropp än något annat. Visst orkar jag lite mer för varje dag som går, men ändå känns det som att den här dagen är lik gårdagen när det gäller rörelser och stelhet.

Så en kort sammanfattning av veckan som gått:

Mathias har haft besök från fjärran och jag från öster. Jag har läst ut 'en man som heter ove' och 'hundraåringen som klättrade ut ur fönstret och försvann' och är nu inne på 'gökboet' i väntan på att fler böcker ska hamna i brevlådan som jag beställde igår. Promenaderna har blivit längre och längre och förutom att jag matat ankorna i jordbodalen har jag lyckats laga två hela måltider med lite hjälp. Skönt att kockkunskaperna sitter kvar i ryggmärgen. Jag har lyckats fastna i TV-serien Californication och spelat igenom hela storyn i Borderlands 2 där sista bossen var grym(t jobbig)! Jag har sett på när Mathias och hans vän förfestat här hemma och vaknat när de efterfestat här hemma. Och jag känner mig inte alls sugen att festa, nej nej...

Nae nu ska jag sluta sitta här och vara bitter, dags och spränga en kärnreaktor i Final Fantasy VII, jepp, nostalgi på hög nivå!

Innan gick tiden fort. Nu går den sakta. Idag såg jag en dokumentär av Discovery där Stephen Hawking förklarar hur vår fjärde dimension, tid, fungerar och om tidsresor ens är möjligt. Just nu känns det som att jag är i omlopp runt Vintergatans svarta hål. För mig går tiden långsamt, men där ute går tiden fort och huset är mitt rymdskepp. Enligt Stephen Hawking så är det omöjligt (både teoretiskt och praktiskt) att resa bakåt i tiden på grund av resonans, så där sprack den planen att bygga en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka till det där magiska vinkelhoppet.

Jag vaknar senare och senare för varje natt som går och idag lyckades jag banne mig sova hela natten utan att vakna av smärtor och när jag väl vaknade så var jag stel, men jag hade inte ont. Så jag lämnade kvar 5mg Oxycontin i min pillerburk. Krafterna och rörligheten återkommer och jag kommer på mig själv att jag inte ens behöver hjälpa till med mina armar när jag vill resa mig upp och att lägga mig ner har blivit ett mindre projekt än det varit tidigare. Men det är kanske det som gör att jag börjar bli frustrerad. Ju mer normal jag känner mig destu mer fängslad känner jag mig i min kropp. "Du ska absolut inte överanstränga ryggen" sade läkaren. Den meningen känns som en lag som jag så gärna vill bryta just nu.  

Tankspridd har man blivit också. De senaste dagarna har jag fått mer tid till och verkligen grubbla och fundera. Kylskåpet står öppet medan jag står med papper till försäkringskassan och funderar vad jag ska göra efter frukosten. "Skärp dig Marcus, börja med och ät din frukost för fan" kommer jag på mig själv tänka och släpper papprena och stänger kylskåpet för att i nästa sekund inse att jag inte ens plockat fram frukosten.

Också är stygnen borta! De plockade jag bort i fredags medan Dan skrämde ihjäl distriktsköterskan.

Är det redan onsdag? Ja det är det och jag inser nu hur snabbt tiden gått. Vilket känns väldigt bra. För ju snabbare tiden går, destu snabbare närmar sig dagen då jag äntligen får kliva ut i det fria blå igen. Jag räknar dagarna.

Måndag morgon. En känsla av "va fan sysslade jag med?". För i söndags hade jag tittat på min landning och frågar mig själv om och om igen; Va fan gick jag på bakre där för? Jag kan inte skaka av mig mitt dumma beslut, jag försöker, men det går inte. 

Måndag morgon passerar rutinmässigt och innan jag hinner slå mig till ro i soffan så ringer Kristian och säger att han är på väg och hämta upp mig då vi planerade dagen innan att äta lunch i stan. Väl nere i stan äter vi en god lasagne på Haket, stöter på Jacqueline, dricker en kaffe på Mezzo, innan jag känner att det får räcka och frågar snällt om han kan ta mig hem igen. "Du ska inte anstränga ryggen" sa de på sjukhuset.

Måndag kväll. Knappt två timmar efter att jag kommer hem blir jag upphämtad av Joar. Hemma hos dem blir jag bjuden på grillad oxfilé och en semi-hemmagjord potatissallad. Hemligheten är färska äpplen och ägg. 

Tisdag lyckas jag sova längre innan jag vaknar klockan 5 av smärtor. Framsteg tänker jag och snart kanske man kan sova en hel natt utan att vakna av smärtor och stelhet. Frukost som vanligt och till lunch äter jag vad som blev över i lördags, varmrökt lax med potatis och hemmagjord romsås.

Men bara en timme efter det kommer Dan på besök med en full ICA påse och ställer sig i köket och lagar mat så att jag klarar mig i minst två veckor framöver. Alltså, jag finner inga ord. Hur i helvete ska man kunna återgälda en sådan underbar gest? Han lagar till och med två olika rätter, köttfärssås och baconstuvning. Båda smakar himmelskt gott.

Och nu kom Korven och Catten med grillspett och potatissallad. Go Kväll!

Klockan är 03:25. Jag försöker andas långsamt men smärtorna och min stela rygg gör det ytterst svårt. Min slitna IKEA säng gör det inte bättre heller, även innan min skada kände jag hur min säng inte var direkt skonsam för min rygg. Bred är den, men sliten. 

Det är fortfarande mörkt ute, gatulamporna lyser in med ett dovt sken genom mitt lilla fönster i mitt källarrum. Jag kallsvettas och lakanen är så där klibbigt fuktiga. Jag reser mig upp och sitter på sängkanten. En tablett och en stänk vatten in i munnen senare reser jag mig upp och traskar lugnt men vingligt till toaletten. Väl tillbaka i sängen lägger jag mig försiktigt och somnar om.

 

Klockan är 06:20. Smärtorna är nu oumbärliga. Jag vrider och vänder men hittar inget läge som känns avslappnat. Sätter mig igen på sängkanten. Två tabletter och en större stänk vatten senare reserer jag mig upp och vandrar upp till vardagsrummet och lägger mig i soffan. Morgonljuset har hittat sig in genom persiennerna och lyser upp hela rummet. Jag vänder mig om och har ansiktet mot soffryggen och somnar om.

 

Klockan är 08:00. Jag vaknar av att min påminnelse, för att ta den långverkande medecinen, ringer i mobilen. Helvete också, mobilen ligger i mitt rum nere i källaren. "Lika bra och gå upp nu" tänker jag och reser mig upp.

 

Så här har mina nätter sett ut sen jag kommit hem och det var liknande schema även på sjukhuset. Det som följer är vanlig morgonrutin; duscha, klä på mig, äta frukost, dricka kaffe, ut och gå en runda. Men det här är helt nytt för mig. Aldrig i hela mitt liv har jag haft ett så gediget morgonschema och bäst av allt, det känns riktigt jäkla bra!

 

Mathias vaknar lite senare och efter att han fått i sig lite flingor med mjölk sätter vi oss i bilen och kör ut till fallskärmsklubben. Ja, du läste rätt. Efter knappt en vecka sedan olyckan är jag redan på väg till världens bästa klubb! Och gladare Marcus får man leta länge efter.

 

 

Väl där får jag ett varmt välkomnande av alla mina kära vänner och frågor ställs från höger och vänster och jag försöker svara i den mån det går. Alla är väldigt försiktiga med sina kramar och jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag aldrig fått så fina och mjuka kramar i hela mitt liv.

Hela eftermiddagen blir som en soppa av eufori blandat med mycket skratt och väldigt lite smärta. Faktum är, förutom att jag går och rör mig långsamt, inte känner av smärtan alls och känner inget större behov av att vila eller sitta. Att stå och gå känns helt plötsligt väldigt skönt! 

 

Mathias hoppar sitt helikopterhopp och efter några timmar kör vi hemmåt igen, med ett stort lass glädje och motivation i bagaget. 

 

Nu på kvällen har jag även vågat titta på filmen från min landning, men mina tankar och känslor kring det är ett helt kapitel i sig. Så istället ska jag avnjuta min kopp te och börja läsa 'En man som heter Ove'.

 

Jag har nu varit hemma i lite mer än en timma. Just nu sitter jag i soffan och hör hur ett flygplan surrar högt upp i det blå. Det känns som vinter igen, jag vill hoppa fallskärm, men jag kan inte och istället för grått och mulet är det stekhet sol, kvavt och klibbigt. Perfekt väder för ett nakenhopp från 4000m.

 

Det känns oerhört skönt att jag har människor i min omgivning som ställer upp och hjälper till. Ludvig, mammas nya kille, plockade upp mig på sjukhuset och hjälpte mig och handla mat. Han fick bära korgen eftersom jag inte får lyfta och jag kan heller inte böja mig normalt utan måste niga för att nå saker som är placerade under min midjehöjd.

Jag har svårt och svälja min stolthet när det gäller sådana saker och jag vill klara det själv, jag vill bära korgen själv, men jag påminner mig själv att det är inte värt och riskera läkningsperioden nu om jag vill kunna hoppa fallskärm igen. Så jag sväljer.

 

Hemma började jag med att packa upp mina saker och planera hur och var jag vill ha saker och ting så de är lättillgängliga. Sedan gick jag ner till mitt rum i källaren för att testa sängen. Jag lade mig ner försiktigt. Ont gjorde det. Det var lättare på sjukhuset eftersom jag hade en höj och sänkbar säng. 

Men när jag väl kom på plats och upptäckte att jag kunde rulla fritt från höger till vänster utan att behöva lyfta mig kunde jag inte mer än och utropa 'fy faaaaan va skönt!'. Sen somnade jag.

 

Sen hände en till sak idag, innan jag flydde sjukhuset. Känsliga läsare, känn er varnade.

Sist jag sket var för en vecka sedan och enda sedan efter operationen har sköterskorna pumpat mig med movicol, katrinplommonjuice, microlax. Ja för att få igång magen igen och inte riskera förstoppning.

En morgon kom en sköterska in med en kanna brun sörja och sade 'drick det här, det är bra för din mage'.

Men det hjälpte inte heller. Och maten har jag ätit, allt som serverades åt jag upp. 

Så imorse, efter en kopp kaffe och ytterligare en microlax så lossnade proppen och jag satt säkert i en halvtimme och sprutlackerade toalettstolen samtidigt som jag kallsvettades och log åt mig själv i spegeln. 

"Att det kan vara så skönt och bajsa" tänkte jag.

 

Och skönt och vara hemma igen. Nu är det dags och se 'en oväntad vänskap' som en trevlig städerska på sjukhuset rekommenderade.

Det går undan på sjukhuset. Känns som att allting tickar som en enda gigantisk mekanisk verkstad, människor kommer och går.

 

För min egen del har det gått betydligt snabbare än vad jag trodde när jag låg i Kristianstad och fick reda på att jag skulle opereras. Jag hade väntat mig minst 2-3 veckor på sjukhuset och att de första dagarna skulle vara ett evigt sängliggandes i plan ryggläge. 

 

Men imorgon blir jag utskriven och får åka hem och om jag ska vara ärlig så kändes det helt rätt i morse när läkaren gav beskedet. Ser jag fram emot det? Njae...

 

Jag vet inte riktigt. Jag har försökt föreställa mig hur det kommer vara. Just nu arbetar pappa i Uruguay och mamma har börjat arbeta på heltid igen. Samma sak med brorsan och han arbetar i Karlshamn. 

Ensam hemma, party on! Eller, inte. Förutom min dagliga rutin som jag redan planerat i huvudet så kommer där vara en hel del luckor att fylla och jag kom och tänka på vad min farfar gjorde när han genomgick en hjärnoperation. Han började läsa en jäkla massa böcker. Om inte pappa överdrev när han berättade detta så ska han ha läst varenda bok i ett litet bibliotek i Pattijoki i Finland. 

 

Men jag har aldrig varit en bokmänniska, mest för att jag känt att där inte finns tid till det (det är nu ni bokslukare menar att tid finns det alltid till att läsa en bra bok).

Jag har hellre fördrivit tiden med något annat som TV-spel, tv & film eller någon form av utomhusaktivitet.

Utomhusaktivitet är begränsat till gångpromenader 5 veckor frammåt, TV-spel kommer jag spela sparsamt då det fortfarande gör ont och sitta en längre stund och tv & film kommer det tittas på men omväxling förgyller vardagen, säger dem ju.

 

Så jag har börjat läsa Ace Frehley (KISS) - No Regrets som min bror köpte till mig så jag hade något och göra på sjukhuset i Malmö. De två surftidningarna slukade jag redan de två första dagarna, tack Annika =)

Läsa ger mig lugn och ro och jag verkligen känner hur ryggen och hela överkroppen lyckas slappna av.

 

Om ni har tips på en bra bok så skriv gärna här eller på facebook så ska jag ta mig en trip till stadsbiblioteket och låna några böcker. Men jag tror tyvärr att jag inte kommer kunna göra som farfar, alltså läsa varenda bok i stadsbiblioteket i Helsingborg.