Konsten att sno en bil i Los Santos
Klockan är 08:45 och jag kan inte sluta gäspa. Egentligen skulle jag till tandläkaren idag kl 15:00 men blev uppringd för en timme sedan av tandläkaren som sade att vi får flytta fram min tid till 14e oktober istället. Jag är morgontrött och jag gäspar igen.
Två veckor har passerat utan en blogguppdatering och det finns en enda bortförklaring och den stavas G som i Gustaf, T som i Tor, A som i Anders och 5 som i fem myror är fler än fyra elefanter. Eller också Grand Theft Auto 5, också förkortat GTA V.
Hypen inför GTA V var enorm innan release och förväntningarna skyhöga, dock har inte jag följt hypen och hade inte högre förväntningar än vad man borde ha på ett nytt GTA från Rockstar, så jag förbokade det bara en vecka innan release från webhallen och tänkte inte mer än att det kommer vara ett roligt spel som jag kan fördriva dötimmarna med. Ack så fel jag hade och oj som Rockstar levererar. Efter min första beväpnade bilstöld på Vinewood Boulevard, en replika av en Pagani Zonda eller Infernus som den heter i spelet, var jag hooked.
En liten rolig detalj i spelet är att man kan hoppa fallskärm och hoppa BASE. Här ovan ser ni min längtan efter nästa sunsetload. Just det här hoppet görs i ett uppdrag och när jag insåg att jag skulle för första gången i spelet (riggen i amunation var låst fram tills den här punkten) få hoppa ut i det blå så var jag bara tvungen och ladda om spelet för att sedan vänta tills klockan i spelet var rätt tid och starta om uppdraget. Så mycket längtar jag efter nästa sunsetload.
I måndags förra veckan, innan GTA V landade i brevlådan, kom Oscar och Poffe på besök. Efter en lätt sockrad äppelpaj gjord på äpplena från trädgården föreslogs ett parti Monopol City. Stora skillnaden på Monopol City från vanliga Monopol är att man får börja bygga fastigheter även fast man inte har en hel färggrupp. I spelet finns dessutom ett kort bland chanskorten som lyder 'ÖVERTA. Överta en stadsdel och alla dess byggnader från valfri spelare. Det får inte vara en stadsdel i en komplett färggrupp'. Efter nån timmes spelande så plockar Poffe upp just det kortet och han sneglar över spelplanen.
Jag har två stadsdelar, Centralstan och Solbyn. Båda två är fullbyggda. Oscar har många stadsdelar.
Till slut bestämmer sig Poffe för att plocka min Centralstan (gul) som är fullbyggd, Oscar slår och avslutar sin runda och sedan är det min tur. Jag slår och landar på min egna stadsdel, Centralstan, eller oj. Vänta lite, NEJ!!!!!! Hyran är dyr och jag går i konkurs och överlämnar det sista jag äger till Poffe, det vill säga en fullbyggd Solbyn. Poffes tur, han slår och landar på... Solbyn!!!! Typiskt min tur.
Även om spel(et) tagit över den mesta av min fria tid så har jag varit hård med träningen. Men ibland känns det som att man har världens längsta uppförsbacke framför sig fast längst där uppe skymtar jag en skylt. På skylten står det 'Exit on Green Light'. Så jag har mitt mål, jag vet vad jag kämpar för. Jag kämpar för nästa sunsethoppet. Jag kämpar för nästa års resa till Australien. Det ska vara tungt. Det ska vara jobbigt. Jag ska ha träningsvärk gånger tio. Jag ska ta mig uppför backen. Jag ska klara det! Så nu ska jag äta frukost, träna, cykla, simma, cykla, äta lunch i stan med Dan, cykla, vila, spela GTA V, äta middag, träna, spela GTA V, sova.
Rehab, here we go again!
Igår besökte jag sjukgymnasten för första gången, en trevlig ung kille som heter Victor. Han utsatte mig för en mindre tortyr genom att bända, vända och vrida på min rygg i alla dess olika positioner.
Men tortyren var en skön sådan, i alla fall efteråt när jag upptäckte att jag precis svettats för första gången sedan olyckan (om man bortser från kallsvettningar i sängen på nätterna). Det hela slutade med att jag fick tre hemövningar och att jag ser till och tränar upp min vänstra axel samtidigt.
För många år sedan var jag uppe i Sälen för att åka snowboard.
Då jag visste att jag inte skulle få ledigt från mitt dåvarande jobb så gjorde jag ett ungt och dumt beslut att sjukskriva mig den veckan, vem har inte gjort det i sina unga dagar? Andra dagen, första åket, åkte vi uppför liften och åkte nedför pisten tills jag stannade upp ungefär halvvägs och satte mig ner. En bit längre ner fanns två finpistade kickers, en brant och en flak. "Där ska jag fan hoppa, checka detta!" sade jag till brorsan och ställde mig upp på snowboarden samtidigt.
Farten byggdes upp när jag stompade nerför backen och i huvudet repeterades en mening jag fått höra av en snubbe i Österrike bara något år tidigare "You gotta commit, speed is your friend". Jag valde vänster kicker, den flaka och när brädan till slut lämnade kanten med ett svischande ljud, typ som när man slipar en kniv, uppstod en lång tystnad. Sekunderna gick sakta, jag kollade ner och såg min skugga först bli mindre och mindre för att sedan börja växa igen. Jag tänkte "Oh shit! Det här kommer göra ont!" Samma tanke fick jag igen bara sekunden innan jag drämde i marken i Everöd med min fallskärm.
Krasch, bom, bang. Svart. Rösterna kallar på mig i mörkret. Var är jag någonstans? Varför ser jag inget? Mina ögon är stängda, det känner jag. Men varför kan jag inte öppna dem? Där är rösterna igen, dova, precis som att de försöker prata genom vattnet där jag själv ligger, under ytan. Måste ta mig upp igen, här kan jag inte ligga.
Jag öppnade ögonen och allt var suddigt under ett par sekunder. Runtomkring mig satt olika figurer men jag kunde inte avgöra vem som var vem. Ytterligare sekunder passerade och jag kunde urskilja figurerna. En av dem var min bror som satt på knä. "Marcus, hur mår du?"
Karma fungerar på båda hållen. Så tji fick jag för att jag åkte upp till Sälen. Snowboardolyckan resulterade i en spricka i vänsteraxel och två månader sjukskrivning från jobbet, som jag trots allt fick behålla utan några som helst repressalier. När jag sen slutade det jobbet så berättade min chef att han visste vad jag hade gjort och att jag gör bäst i att inte upprepa samma misstag på ett annat företag då de säkert inte ser det mellan fingrarna som han hade gjort. En av de bästa cheferna jag haft hittills, utan tvekan.
Så idag har jag en svag vänsteraxel, speciellt eftersom jag inte kunnat träna sedan fallskärmsolyckan. Men nu jävlar! För mig räcker det inte med tre övningar per dag här hemma. Därför frågade jag Victor om jag kunde börja simma. Han lös upp av mitt engagemang och förklarade att jag i så fall skulle simma ryggsim istället för bröstsim.
Sagt och gjort körde jag hem och packade ner badshorts och handduk i en ryggsäck och cyklade till Filbornabadet. Hoppar i vattnet och flyter omkring på rygg och sprutar vatten som en val, jag är glad. Ryggsimmar några längder fram och tillbaka och känner hur dopaminet sprudlar omkring i kroppen. Varje simtag går smidigare och att få känna sig andfådd igen är en känsla jag längtat efter sedan olyckan.
Upp ur bassängen, in i duschen, torka av mig och byt om.
Filbornabadet, precis som många andra bad, har en massa ungar som springer omkring och leker rövare. När jag står och byter om hör jag hur två av dessa rövare pratar siffror, siffror som innehåller nio för att vara mer specifik.
- Nio, niohundra, nej, niohundranittionio... niotusenniohundranittionio. Säger Rövare A.
Vad babblar dem om? När Rövare A fortsätter och prata nior inser jag att det måste handla om ett kodlås.
- Jaaa, stackars tjuvar, nu får de inte det lätt! Utropar Rövare B.
- Nae, men de mår nog bättre av att bo i fängelset än på gatan, förklarar Rövare A.
- Jaa! För där får de gratis mat! Instämmer Rövare B.
Jag småskrattar för mig själv och drar igen blixtlåset och knallar ut till min cykel och cyklar hem.
Idag sitter jag hemma i soffan efter ännu ett simpass och funderar på att äta en av de fyrtio bullarna jag bakade igår. Äh, det är väl inget och fundera över, ett glas mjölk till det och så är saken klar.
Goda och mindre goda nyheter...
Krossade planer innebär inte krossade drömmar. Speciellt inte när läkaren står och förklarar min skada och vilka men jag kan tänkas få i framtiden. Eller snarare, vilka men jag inte kommer få. För nån jäkla tur ska man väl ha om man heter Turula i efternamn, eller hur?
Tydligen är den kotan jag krossade den bästa kotan på ryggraden att skada, eftersom den inte påverkar min rörlighet överhuvudtaget. Om ni ser det vita som ligger an mot höger sida av kotorna på bilden så är det ryggmärgen som buktar ut och som tur var inte skadades.
- Men, kommer jag kunna hoppa fallskärm igen? frågade jag efter hans genomgång av skadan och operationen. Han kollade snopet på mig igen, precis som den gången när jag förklarade för honom att jag bodde i en husvagn. Man såg på honom att han inte visste vad han skulle svara så jag svarade åt honom
- Fast i och för sig så vet du kanske inte så mycket om fallskärmshoppning och dess risker, eller hur hoppningen belastar kroppen. Han nickade instämmande och jag kom då på vad Dan hade sagt att jag skulle fråga istället
- Men, som läkare, anser du att den kotan jag skadat kommer vara den svaga länken i ryggen efter att den läkt?
- Nej, när benen läker ihop med skruvarna så är det i så fall de kotorna ovanför och under skruvarna som tar stryk vid ett liknande trauma.
- Okej, men påverkas de kotorna av skadan eller är de hela?
- Nej dem är hela och friska. Svarade han och insåg vart jag ville komma. Jag tänker en liten stund och sedan konstaterar jag
- Då är det alltså min egen bedömning om jag vill fortsätta hoppa och risken att min rygg blir värre av att hoppa är lika stor nu som innan olyckan. Det vill säga en hård öppning som orsakar eventuell kotkompression hade gjort det även om jag inte olyckats. Han svarade inte, men nickade instämmande igen och jag beslutar mig för att när jag är hel igen ska jag hoppa fallskärm.
Men just när jag trodde att jag hade fått bättre besked än jag hade förväntat mig, så säger han en mening som raserar hela min plan för vintern och våren.
- Men nu måste vi låta ryggen läka och du får inte ta några onödiga risker under sex månader framöver. Va? SEX MÅNADER!!!!!!???? Jag kunde se hur han tog 'Australien 2013/2014' och åt upp den. Han tuggade inte ens, han bara svalde den hel i en enda stor klunk.
Men jag var förberedd på det värsta. Redan i veckan hade jag en märklig känsla av att Australien inte skulle bli av i år. Så jag hann tänka ut en alternativ plan.
- Så du vill träffa mig igen om tre månader, det vill säga i december och efter det vill du träffa mig igen tre månader senare?
- Ja, det stämmer.
- Men kan jag då resa iväg efter vintern i två månader och surfa?
- Ja det kan du göra.
Nästa vecka ska jag träffa en sjukgymnast för att lägga upp min träning och jag känner mig stark i kropp och knopp. Motivationen går på högvarv då mina drömmar lever vidare, orubbligare än någonsin! Att få hoppa ut från fyra tusen meter igen är inte längre en dröm, det är ett faktum. Min planerade resa till Australien fick lite förhinder så den får vänta snällt i ett år, också det ett faktum. Att jag nu tar på mig skorna, går ut och tar min andra cykelfärd sedan olyckan, ja även det är ett faktum.
Konsten att samla tankarna...
...är att skriva ner dem.
Imorgon ska jag på återbesök hos läkaren i Malmö. Imorgon ska jag återigen röntgas och få svar på alla frågorna som jag gått och frågat mig själv nu i sex veckor. Att sex veckor dessutom kan gå så fort kan jag bara tacka mina kära vänner och familj för. De säger att baseball i USA är 'americas greatest pastime'. Då säger jag att vänner, böcker, tv-spel, film, promenader, en vecka i Växjö och minigolf är 'Marcus greatest pastime!'.
Minigolf? Häromdan körde jag mig själv, AJ och Matt ner till gröningen i Helsingborg för att spela lite minigolf. Det blåste lite. Eller lite och lite. Blåste snarare storm. Men AJ var envis, han skulle spela minigolf!
Böcker? Jag har för närvarande läst ut följande böcker:
- En man som heter Ove : Rekommenderas starkt. En bok som väcker känslor av glädje, sorg, ilska och humor mellan varje kapitel är verkligen magiskt. Jag fastnade redan efter första sidan och jag kommer definitivt läsa om den fler gånger.
- Hundraåringen som klättrade ut ur fönstret och försvann : En spännande äventyrsbok som jag också rekomenderar starkt. Humor på hög nivå.
- Spelet (Neil Strauss) : Den här boken lämnade mig med en bitter eftersmak. Om man läser boken som en guide till att ragga tjejer så är den inte så bra. Att använda det 'system' som han beskriver på en tjej kan väl fungera på vissa tjejer, men då de flesta tjejerna i boken porträtteras som strippor eller platinablondiner med silikonbröst och botox så har jag svårt att se 'systemet' fungera på en, hmm, lite smartare tjej. Om man däremot läser den för att få reda på hur hela 'nätgemenskapen' startades och hur den blivit det fenomen det är än idag så är boken läsvärd. Men jag fick kämpa mig igenom den och slutet bekräftade min teori jag hade redan från början; att använda ett system för att ragga tjejer är fan inte okej. Tjejer är människor, människor med känslor. Respect Women!
- Gökboet : I väntan på min beställning av böcker på nätet läste jag den enda boken jag hade hemma som jag ännu inte läst (jag har inte många böcker). Mycket bra och läsvärd bok när man väl kommit in en bit på den. Normalt sett har jag svårt att läsa klart en bok som inte fångar mitt intresse från början men i brist på annan aktivitet kämpade jag mig igenom de första hundra sidorna och kampen var inte fruktlös. Boken handlar om hur en till synes mentalt frisk man blir flyttad (med egen påverkan) från anstalt till psyket. Väl där börjar han röra om i grytan och väcker liv i de redan zombiefierade patienterna på avdelningen.
TV-spel? Låt mig skriva så här; ALLA ni som äger ett Playstation 3, GÅ OCH KÖP The Last of Us! Det kan vara det absolut bästa spelet jag någonsin spelat. Inte så konstigt kanske då jag alltid älskat spel som har en bra genomgående story, därför min favoritspelserie är Metal Gear Solid. Men The Last of Us har verkligen tagit det ett steg längre och hämtat Hollywood till spelduken. Storyn grep tag i en redan från första halvtimmen och jag hade verkligen svårt att släppa kontrollen efter det första kapitlet.
Promenader? Ja det är exakt en sådan jag ska ut på nu...
